mormoringalill

Efter att Louise Hoffstens låt fastnat i mitt huvud så kom jag äntligen igång med min blogg igen. Den inspirerade mig att skriva lite igen. Det är framförallt refrängen som satt sig fast. Kanske för att den är så sann.

 

Only the dead fish follow the stream
No, nothing is ever what it seems
You can do whatever if you know when and why
Only the dead fish follow the stream

 

Det är mycket tänkvärda ord och detta är min tolkning av dem.

 

Det kan vara svårt att gå sin egen väg och vara sig själv att inte låta sig påverkas av vad man tror att andra vill att man ska göra. Att i stort sätt vända ut och in på sig själv för att behaga eller för att man inte ska bli ratad eller försmådd. Står jag inte på tå och gör det som förväntas av mig så kanske jag står ensam.

 

Ja, så skulle det kunna bli men å andra sidan så skulle jag troligen inte stå där ensam så länge för ur skuggorna skulle det troligen komma fram nya bekantskaper som inte ville vara min vän innan. Nu står de där för att jag är den jag är inte för att jag är den du ville att jag skulle vara.

 

Hur mycket är vi beredd att göra för att vara tillags? En hel del skulle jag tro, ja kanske vet jag rent av. Varför? Det är nog inte min sak att svara för andra utan jag kan bara svara för mig själv. Det är läskigt, obekvämt och man blir ibland vettskrämd av tanken på att sticka ut, bli lämnad ensam för att man inte gör och tycker lika.

 

Jag är på FB som så många andra, men varför. Ja, kanske vill jag veta hur det förhåller sig i världen så jag kan följa med, vara på, vara inne, inte vara utanför. Göra, säga, köpa, fostra, gnälla, resa och tycka som alla andra. Kanske inte som alla andra men i alla fall som de som jag tror betyder något.

 

Kan jag någonsin vara helt säker på att jag är älskad för den jag är, om jag inte är den jag är, utan är den som jag tror att du vill att jag ska vara. För tänk om jag beslutar mig för att visa mitt alldeles egna jag och det inte passar. Inte håller måttet. För hur många gånger har jag inte beslutat mig för att sätta ned foten och säga ifrån och genast har jag sett hur det beslutet inte alls har fallit i god jord. Hur många gånger har jag inte då genast börjat förklara mig och fått min ståndpunkt att låta lite mer ”lagom”? Och som en konsekvens av detta har jag gråtit inombords för att jag böjde, förnekade mitt eget jag. Många är de gånger då jag stod för det jag sagt men som jag sedan ångrat att jag inte bara blundade och sa det som jag borde ha sagt för att vara mera tillags. Kanske skulle jag bara ha tigit och låtit det passera, inte brytt mig, inte sagt emot eller ifrån. Då hade jag varit populärare. Lite trasig inombords men tillags.

 

Vill jag vara poppis bland alla, blir jag mer älskad om jag gör som du vill eller som du gör? Älskar, tycker du mer om mig om jag gör som du eller är det kanske rent av helt tvärt om. Det är ju så många där ute i mitt liv som ska bedöma mig. Mina barn, min man, min mor och min familj i stort. Är det viktigt vad min chef och mina arbetskamrater tycker om mig om jag gör mitt jobb bra? Är det viktigt vad vännerna ser hos mig? Är det så att de ser det jag tror att de vill se? Känns det bra?

 

Det finns så många exempel på att det är viktigt vad andra tycker så bara det skulle ta flera sidor så jag tänker inte ens försöka räkan upp dem. Men en sak kan jag ändå inte låta bli att nämna. Tänk på något så simpelt som de där ursköna byxorna som du har i garderoben. De är inte på något sätt fula, de sitter så skönt, de har en vacker färg, kvalitén i tyget är underbar men….

 

….de är köpta för flera år sedan, de får veck lite här och där, färgen är helt ute, tyget är såååå 1900-tal.

-          Använder du dem bland folk?

-          Nej.

-          Varför?

-          Är du inte klok, jag skulle skämmas ihjäl.

-          Varför?

Om det är så här med ett par byxor hur är det inte då med betydligt viktigare saker i livet. Saker som vi innerst inne vill stå upp för men som vi inte vågar för att ”man vill ju inte sticka ut”, bli obekväm, inte vara tillags. Bli ensam. Ensam i ett par byxor köpta 1999.

 

Att säga det man måste, även om det sårar eller försvårar är inte lätt. Man kanske förlorar. Man önskar att det var osagt, att man blundat och låtsats att det inte existerat. Ord går inte att ångra så som impulsköpet av en sak men egentligen inte behövde. Men nu är det sagt och jag strå för det för det är jag. Det blev sagt, någon gång miste jag någon som jag trodde var min vän, jag fick inte jobbet och så vidare. Jag tog risken och jag får ta konsekvensen. Respektera mig för det, det är jag och det är min övertygelse.

 

Only the dead fish follow the stream.

Att bli uppbjuden till en dans med någon som med lätthet för genom en gemensam låt ger en känsla av välbefinnande, bättre än dålig sex faktiskt.

Att bli bjuden på middag när man kommer hem hungrig efter en arbetsdag är inte så dumt det heller.

En promenad i solskenet den första riktiga sommardagen, när det luktar gott av syren, tillsammans med någon kär sprider en skön värme inuti.

Att bli ompysslad när man har haft det jobbigt är som att bli nerbäddad i varm bomull.

När arbetsdagen är slut och man bävar för att sätta igång jobbet där hemma och finner att allt redan är fixat blir man oerhört glad av.

Dela en flaska med något gott som tilltalar smaklökarna, i vackra glas, ger livet lite guldkant.

Att med tillit, lust och kärlek bara låta sig vara en stund med sin älskade är något utöver det vanliga.

 

Men, man kan inte dansa, äta, mysa, promenera i solsken, dricka sprit eller älska hela tiden och överallt.

 

Skaffa dig därför någon som kan tillfredställa din hjärna då kan du vara lycklig överallt och hela tiden.

Sitter här och funderar på vad jag ska ta fram inför julen. Då slår det mig när tänker på det som finns i min kartong - det vore skojigt att bryta lite traditioner.

Julbock, adventsstake, julgranskulor i grenen, mandel i glöggen, Adams julsång sjungs med guppande dito äpplen.

Ler lite för mig själv när jag får bilderna av julmusen med röda band, adventsbröna med sina fyra ljus, röda julgransläppar hängande i enbusken, den elektiska julhönan tänd i fönstret.

Helt galet. Bort med den tanken jag tar nog fram det som jag alltid har framme.

Han kom som en svag vilsen bris ända upp från Spanien och flög som en stormvind in i ditt hjärta. Han satte ett avtryck i den iskalla snön men ett varmt spår i ditt inre.

Han var ett vilsekommet, välkommet inslag i ditt hem.

 

Du gav honom ett hem och du såg till att han fick se fåglar och att han fick ströva runt i naturen. Du gav honom en fru som han skyddade och månade om lika mycket som du. Du gav honom trygghet och tillit.

Du såg till att hans år i din vård blev till de bästa.

 

Han tog dig ut på iskalla turer i snö och blåst, som bara han gillade. Han drog omkull dig i sin iver och tro att han kunde flyga upp i träden som en fågel och gav dig ett ärr som sitter inristat i dig för all framtid.

Han växte till både kropp och själ i din vård. Du var hans trygghet.

 

Du tog för hans skull det svårt beslut. Osjälviskt och klokt.

Du var hans matte, den bästa han kunde få.

Det har under en längre tid varit en hel massa omkring mig och det samlas liksom på hög, man blir inte av med det hur man än försöker att skaka det av sig. Man försöker att hitta en hel massa förklaringar och lösningar. Det är tyvärr inte så ofta som man lyckas. Sedan kan man ju undra vad lyckas skulle betyda i sammanhanget men den utläggningen sparar jag till ett annat inlägg.

 

Jag tänker ibland att jag är den samma som jag alltid har varit men det är ju naturligtvis inte sant. Det skulle jag väl egentligen inte vilja heller. Tycker ju om utveckling och är inte alls rädd för förändringar. Men ibland är det som sker ändå skrämmande. Skrämmande mest för att man tappar kontrollen lite gran. Jag har nog alltid varit lite av en kontrollmänniska, haft svårt att släppa taget och bara låta saker ske.

 

Jag håller på att lära mig att släppa taget och ha lite mera tillit. Visst är det så mycket lättare nu och till stor del beror det på att jag har en man som finns där för mig och som litar på mig. Som jag kan tillåta att komma mig nära in på livet. Som av någon anledning har förstått när han ska lämna mig utrymme och som vet när han ska kliva innanför mitt skal. Ibland locka ut mig och ibland tvinga ut mig.

 

Mycket beror det på att jag har ett jobb som jag kan och som jag trivs med. En chef som trots sin unga ålder (med mina mått) har många fina egenskaper som jag respekterar mycket. Våra barn är stor nu, klarar sig själva så jag behöver inte oroa mig för dem som när de var små, så där har jag släppt kontrollen (fast inte helt ska väl erkännas). Som mamma vill man ju att ens barn ska behöva en hela tiden, vill väl mest känna sig behövd och har väl inte så mycket med kontroll att göra.

 

Det är mycket som har förändrats över tiden. Jag har alltid sagt att jag är rädd för hundar men så upptäckte jag att jag även är rädd för att mista dem. Inte hundar i allmänhet utan några stycken utvalda bara. Upptäckte att jag helt plötsligt har skapat en relation. En relation som är lite komplicerad men ack så äkta och kär. Det trodde jag aldrig, troligen ingen annan som känner mig heller.

 

Jag har upptäckt att mina arbetskamrater betyder mycket mer för mig än jag trott. Jag har tidigare sagt att jag är en Ingalill på jobbet och en hemma och de har inte så särskilt mycket med varandra att göra. Jag har så himla många fina arbetskamrater så det är klart att de betyder jättemycket. Jag har sett dem gråta, skratta och svära. Inte bara över jobbet utan jag har fått ta del av en bit av deras liv, deras bekymmer, sorg och glädje. Visst är det många som har påverkat och format mig till den jag är, den jag kommer att bli. De har lärt mig mycket. Det är ofta som jag hämtar kraft och energi från våra samtal.

 

Jag har nog inte varit en person som delar med mig av mig själv och mitt innersta. Har nog inte tyckt att det behövs, vad ska det tjäna till. Vad ska det vara bra för att alla vet allt om en? Men ibland så händer det att det kommer in en alldeles särskild människa i ens liv som man känner att man hittar en gemensamhet med. Någon som man kan ”ta ett bloss med” och dela tankar med. Jag känner att jag kan var bara jag, erkänna att jag blir ledsen ibland och att det är tungt ibland. Jag känner att jag utan att det känns obekvämt kan lyssna på dina bekymmer. Jag känner att jag kan fråga hur hon mår och verkligen vilja höra svaret. Jag hoppas du vet att du är något extra och att du har bidragit till mitt nuvarande jag.

 

Så oavsett hur jag har varit så är jag rätt nöjd med den jag blivit och jag hoppas att jag kommer att forsätta utvecklas. Att jag fortsätter att släppa kontrollen över sådant som jag inte behöver hålla koll på. Mitt mål är att kunna leva lite mer var dag som den kommer. Inte planera och försöka förutse allt som eventuellt skulle kunna hända. Det mesta som jag har planerat har ju varit helt i onödan för det hände ju aldrig. Men om det som aldrig händer skulle hända så är jag beredd, tror jag ja. Troligen inte.

 

Så till er som hjälpt till, sett till att jag är den jag är – Tack.

Och till er son gjort dito och inte blev nöjda – Synd.

När du sitter på sängkanten och ser på sitt sovande barn, vad är det som känns så skönt inuti? Känslan är varm, man blir liksom både glad och tårögd. Man känner ett lugn som inte riktigt går att beskriva. En nästan överväldigande känsla.

 

Vad är det som händer i kroppen när du går på stranden en vacker dag? Vågorna rullar in mot sanden och skapar ett rasslande ljud eller de bryter mot stenar och klippor. Ljudet är så rogivande. Det lugnar själen och får kroppen att slutas in i en underbar harmoni. Att mannen du älska står tätt bakom och lägger sin varma arm runt din, inte längre så smala midja, gör känslan i det närmaste total.

 

Hur kommer det sig att man kan må så himla gott av att komma hem från jobbet efter en jobbig dag och känna en enorm tacksamhet över att det är mat på bordet. Köttsoppa, älskar det. Någon har damsugit och torkat av golven. Lagt på rena mattor och kokt kaffe.

 

Varför är man så lugn och bekväm i sällskap av goda vänner, snälla människor, glada kamrater? Kanske för att de inger en trygghet som gör att man kan vara sig själv. Inte behöver anstränga sig eller göra sig till. De accepterar en för den man är med sina fel och brister. Vill inte göra om en till något mer lätthanterligt. Kräver inget i gengäld.

 

Trots att det är snart 40 år sedan jag flyttade hemifrån så är det en viss känsla att komma hem till mina gamla föräldrar. För var de än bor, hur många gånger de än flyttat så är det alltid dit jag åker när jag åker hem. Det är ju inte mitt hem men det är en symbol för min existens, min borg dit jag kan fly. Där kan inga drakar ta mig. Det är bara min familj som kan komma in i borgen och det är bara min familj som jag följer med ut därifrån.

 

Visst har vi väl alla känt värmen som sprider sig, som en lavaström genom kroppen, när man känner sig liten och sårbar, oavsett ålder. Värmen när ett barn ser att man inte är glad och försiktigt sticker in sin lilla hand i min. Säger inget, bara håller min hand. Trots att tårar kanske rinner så känner man den där känslan.

 

En snabb promenad på lunchen. Bara några hundra meter från jobbet så kommer man ut i ett landskap som påminner om landsbygd. Det luktar gott från solvarma hundkex och sommargyllen, några smultron har blivit ljusröda, näktergalen sjunger i buskarna. Tjugofem minuter tog promenaden men den var underbar och gav massor av energi.

 

 

Det behövs så lite för att man ska känna sig tillfreds med livet. Allt behöver inte var stora komplicerade händelser. Det kan vara när någon ger dig ett leende när du minst anar det. Någon som oväntat bjuder på pizza. Få se den första vårfågeln. Höra den första flugan surra i vårsolen. Ta årets första dopp i havet. Fika i kvällssolen med någon man tycker om. Se barn leka i sandlådan. Hjälpa någon så den lär sig cykla. Vakna av doften från nybryggt kaffe. Möta en vän man inte sett på länge. Få en kram fast man varit en pestråtta. Vandra i Promenaden när lindarna blommar. Se minen på någon som får något de önskat länge och trott att de aldrig skulle få.

 

Att få vara med min familj är alltid en fin känsla. Jo, jag vet att jag ofta tjatar om min stora familj och det är ju inte så konstigt för den är stor och den ger mig massor av glädje. Den älskar mig väl inte alltid för allt jag gör, nej tvärtom så skulle jag tro att de rätt som det är tycker att jag: surar, tjatar, lägger mig i, gnäller, är krävande och besvärlig. Men rätt ofta så tror jag att de förstår att jag också bryr mig för att jag älskar dem alla. Graden av kärlek är ju självklart lite olika beroende på vad vi har för relation men att de betyder mycket för mig är helt klart. Vi är ju alla, var och en, en länk i en stark kedja som skapar ett oerhört starkt nät, som en brynja på en gladiator. Skyddar, hjälper varandra och stöttar när det är svårt. Ingen länk är större än den andra de har bara lite olika metall. I min ringbrynja finns: man, barn, barnbarn, svärsöner, föräldrar och svärföräldrar, syskon, syskonbarn, svägerskor, svågrar och kusiner till oss och våra barn. Det går att räkna upp hur många länkar som helst. Alla bidrar de till lyckan att få tillhöra en familj, en stor familj. Visst händer det att man sårar varandra ibland men aldrig med vett och vilja.

 

Allt detta bidrar till att ge mitt liv mening.

Ger livet kvalité helt enkelt.

Idag ska vi sjösätta båten, det ska bli så spännande. Komma ut till ön igen som vi längtat så efter hela långa snöiga vintern. Vi ska återse havet, ängen, alla stenarna. Kommer bryggan att stå kvar eller har isen tagit den med sig ut från land? Kommer råttorna att ha tagit tillbaka sjöboden eller har tält och dynor fått vara ifred?

 

Men mest av allt längtar jag nog efter att få gå bort på berget och sätta mig med mitt kaffe och se ut över havet. Sitta där och lyssna på sjöfåglarnas intensiva sång. Höra havets lugnande vågor rulla upp på bergen och in bland stenarna. Att få sitta där och höra suset i tallarna på andra sidan Västervik. Ja, den heter faktiskt så viken där vi har båten.

 

Jag undrar om gräset har tagit sig och börjat växa i mitt utekök så vi slipper att klippa vass och strö ut för att inte bli så smutsiga om fötterna. Tänk om blåsipporna blommar i backen upp mot Utkiken.

 

Utkiken är en liten gräsplätt som jag började fixa till förra sommaren. Det är en 10 x 10 meter stor relativt stenfri gräsplätt omgärdad av ek, rönn, hassel, lind och björk. Utsikten därifrån är underbar.

 

På Utkiken är det meningen att jag (läs Thomas) ska bygga en himmelssäng. Där ska man kunna sitta och njuta, eller ligga och ta en tupplur.

 

Troligen så blir det en tur upp på höga berget. För om utsikten är fin från Utkiken så är den näst intill hänförande där uppe. Man ser långt in över fastlandet.

 

Kanske lägger vi ett garn till kvällen så vi får lite abborre. Kanske ska vi pimpla lite strömming. Kanske blir det så varmt till kvällen någon av dagarna så vi kan sova kvar och inte behöver åka hem. Värmaren i båten vill inte.

 

Äntligen är det sjösättning vilket innebär en Glad Påsk

Min pappa är gammal, snart 93 år. Han har jobbat sedan han var 14 tror jag. Han har tjänat pengar, betalt skatt och gjort sitt för att försörja sin familj. Han har fostrat barn, inte bara sina egna utan även andras. Han har varit en hängiven ledare i föreningar och organisationer. Han har gjort sin plikt och lite till. Vid hans sida har min mor varit och stöttat och jobbat. De har jobbat ideellt för så många. För att så många skulle kunna komma till ett dukat bord. Mat som var fixad, tävlingar, lekar och frågesporter i det oändliga. Kurser, resor och överraskningar. De har skjutsat barn och barnbarn på utflykter. De har gjort sitt bästa för att se till att det aldrig har fattats någon något.

 

De kom när mina barn var sjuka, de kom när jag ville ha hjälp. De kom för att se hur vi hade det. De kom på barn och barnbarns skolavslutningar, examen, konfirmationer och studenter. De kom på bröllop, dop och större födelsedagar.

 

De har bjudit in oss alla till jul, påsk och kalas av alla de slag. Så har det varit sedan jag kan minnas.

 

Hur har världen lönat dem den sista tiden? Gamla och inte så pigga längre blev de nonchalerade av människor som inte tycker att de är något. Som tyckte att de inte var värda att lägga någon energi och några resurser på. För gammal. När blir man för gammal för att få det bästa huset har? När blir man för gammal för att få en bra stol att sitta i? När blir man för gammal för att du som är friska och som har ansvar för vården ska ha rätt att negligera?

 

Om man är 93 år och behöver vård och din fru är 79 år ska man väl inte behöva bli avfärdad och bortviftad. Varför?

 

Hur kan du som jobbar med att se till att människor som behöver vård säga saker som du inte har en aning om och sedan gå hem och sova gott på natten. Du lovade en ny medicin till en man och hans fru, men ”glömde” bort att skriva ut ett recept, inte en gång utan två? Du jobbar med människor, de är i din vård. Se dig själv i spegeln, blir du rädd för den du ser. När tappar man så totalt lusten att vårda och rädda liv, för det var väl ändå det som en gång fick dig att söka detta jobb. Var tappade du lusten och orken. Vad var det som gjorde att du så totalt miste kontrollen? Varför jobbar du kvar? Varför har du inte sökt ett jobb på fabriken vid ett löpande band så du slipper att jobba med människor?

 

Att vara tvungen att söka vård på akuten är ett företag som man kastar sig in i med fara för sitt eget liv. Med livet som insats så lägger man sig på en brits i åtta timmar för att sedan kallt konstatera att man borde ha stannat hemma eller åkt till en annan del av världen. Det pratas om vårdgarantier men med det menas inte på något sätt att det skulle finnas några garantier för vård. Inte heller att den lilla vård man får är bra eller rätt. Det är tyvärr troligare att den är försenad eller att den uteblir. Att den är undermålig och nästan kan betraktas som usel eller rent av felaktig.

 

Hur kan ni ”vårdpersonal” gång efter annan göra så många fel, missbedömningar, och felkalkulleringar utan att ni blir av med era jobb?

 

Den stora frågan är väl:

Hur orkar ni leva med er själv och i vetskapen om att ni gör ett så jävla dåligt jobb? Så dåligt att ni borde skämmas, skämmas så till den milda grad att ni sa upp er.

 

För det kan väl ändå inte vara så illa att ni tror att ni gör ert jobb.

 

Tack Anders och Peter för alla timmar. För alla mil. För kämparglöd och alla strider.

Är Klockartorpsskolan i Norrköping ett undantag eller är det så här det är i svenska klassrum numera?

 

Jag har aldrig förut gjort en insändare men i fredags kom proppen som fick bägaren att rinna över. Det måste vara något alldeles galet med den svenska skolan. Visserligen är jag en av de som skulle kunna skriva under på att det är lite dålig ordning och lite för stökigt i de klassrum där barnen ska lära för livet. Men detta betyder ju inte att det får slå över och bli galet åt det andra hållet.

 

Vi kan inte gå från disciplin till något helt okänsligt och i total avsaknad av empati.

 

När man är tolv år ska man veta att uppföra sig men det kravet är än större på de lärare som ska vara en förebild får våra unga. Visst får man väl fortfarande lära sig pedagogik i sin lärarutbildning? Att söka in på lärarhögskolan och slita för att få en examen måste väl ändå betyda att man tycker om och vill arbeta med barn och unga. Eller gör det inte det?

 

Jag har själv följt 5 barn genom skolåren och sett och hört både det ena och det andra men aldrig något liknande. Jo, förresten tror att min över nittio år gamla far nämnt om fröknar och magistrar som inte var så värst trevliga. Men att det 2011 finns fröknar som håller standard á la 1925 trodde jag inte.

 

Vad har ni för policy på Klockartorpsskolan? Bör inte ett barn som skadat sig på rasten få vård och omsorg? Bör inte ett barn som gråter av smärta få ringa sin mamma? Varför får en tolvårig pojke som brutit sitt finger det oerhört korkade rådet att ”rör på det ibland så blir det nog bättre” när det för en ung man i den åldern är en smärta som inte går att förstå för oss vuxna. Vi som borde förstå bättre. Har för övrigt aldrig hört talas om någon vuxen som suttit kvar på sin arbetsplats med ett brutet finger för att han ”inte får” gå hem. Skulle du som vuxen tolerera det?

 

Du som gav det goda rådet borde kanske ha ett annat jobb en att ta hand om de barn som vi vuxna så ofta tycker är besvärliga och stökiga. Är det inte så att just denna form av omhändertagande leder till att våra barn revolterar mot en vuxenvärld de inte förstår sig på och som de inte känner någon tilltro till. Vad var det som du trodde att du skulle uppnå när du tyckte att han skulle sitta kvar i klassrummet dagen ut, med ett brutet finger. Visst, du kanske inte förstod att det var brutet men hade du ens bemödat dig med att få det kontrollerat? Varför var det hans klasskamrater som fram mot kvällen frågade sina föräldrar om de visste vad som hänt? Varför var det inte du som ringde till pojkens föräldrar och kollade upp hur det var? Varför var det viktigare att skiva i hans bok att han gjort bra ifrån sig på ett prov än att upplysa hans mor och far att han skadat sig på rasten? Du visste ju, så varför reagerade du inte?

 

Gnäll inte på barnen för att de inte beter sig som du tycker är lämpligt, gnäll på de som ska se till att de har bra förebilder. Barn gör inte som de blir tillsagda vid alla tillfällen. Men de gör garanterat som vi gör. De blir inte känslokalla små huliganer om de inte har fått lära sig det av någon eller något. Vad gav du denna pojke för signaler när du ignorerade hans smärta? Det är helt OK att strunta i om någon lider om det stör mina planer för dagen. Är det så ni på Klockartorpsskolan instruerar era lärare att förhålla sig mot eleverna?

Står på min, is och snöfria, trappa. På gatan leker några fjolårslöv en yster lek i blåsten, kanske den sista. I buskarna sjunger en koltrast, lite försynt som om han inte ville störa. Stör mig, med din sång, den bästa jag vet.

 

Står där i vinden som inte är kall idag. Den är väl inte direkt varm heller men den är len på något vis. Inte den där bitande iskalla vinden som har härjat så länge. En vind som börjar likna en vårvind.

 

Jag står där och njuter av att vara hemma. Hemma, vårt hem.

 

Några vårlökar kämpar med isen om utrymmet i rabatten. De kämpar sig igenom de torra växterna som inte togs bort i höstas, fast jag borde. De ger mig en känsla av hopp om att våren äntligen är på väg. Jag kan se vad det ska bli. Krokus, pärlhyacinter, påskliljor och de små söta Tête-à tête.

 

Himlen är så vacker, korallröd. Man blir varm av färgen och huset får en mycket speciell färg. Inte som vanligt men ganska bra ändå. Det känns bra att bara stå här. Går inte in, inte än.

 

Det blev snabbt mörkt och förtrollningen släppte. Den sköna känslan är dock kvar och jag kan känna att jag mår så himla bra. Jag har det så bra. Jag känner att jag är oerhört tacksam över att jag med en skön känsla kan se fram mot vår och sommar utan att behöva oroa mig. Jag känner mig trygg och varm.

 

Jag har mat och vatten, hus, familj, jobb och vänner. De kommer att finnas där imorgon också. Jag kan somna trygg i min säng och vet att världen är kvar imorgon, annorlunda, kanske, men ändå kvar.

 

Vad är väl lite småkrämpor här och där när man slipper oroa sig för mat på bordet, som dessutom är fri från radioaktivt nedfall. Vad är väl lite svårigheter att sova, jag har ju i alla fall tak över huvudet och en säng att ligga vaken i. Ensam just nu men jag vet att om jag bara väntar så kommer det någon som jag älskar. Det är inte alla förunnat just nu i välden.

 

Lyckligt lottad och bortskämd

 

Han dök upp igen, hade inte sett honom på några år. Så jävla snygg, lång och smal, mörkt tjockt hår och en nästan svart mustasch och ett vackert leende. Svarta boots med guldstickningar. Jeansjacka med en broderad amerikanare på ryggen. Oldsmobil vill jag minnas att det var. Han gled fram, så cool. Måste ha. Efter en massa turer hit och dit så fick jag som jag ville. Min. Yes.

 

Många fina turer gjorde vi i hans bil. Västervik var ett av våra favoritställen. Dansa kunde han, en riktig Travolta :-). Många gånger var han kung på dansgolvet på discoteket Don Quijote. ”Just nu”, som i Tomas Ledins låt, var hans motto. ”Tiden är nu, inte sedan”. ”Det löser sig”. ”Faan vad du ser hängig ut, har du....”

 

Åtskilliga timmar var jag hantlangare i verkstaden på Shell, bara för att. Raggare, ja det kan man nog säga. Fast han var inte främmande för att gå i skogen, fiska, segla och jaga. Men till kvällen, likt stålmannen, klädde han om till Mr Cool igen.

 

Militärtjänsten lugnade nog ned honom lite, men ytterst marginellt. Många järn i elden var fortfarande en del av hans vardag. Länge sedan nu. Vem var han?

 

Det är 35 år sedan nu. Vart tog han vägen?

 

Håret glesnade och grånade. Mustaschen försvann. Magen växte ut lite. De coola bootsen byttes ut mot seglarskor. Dansen stannade upp. Jeansjacka byttes mot fritidsjacka, Go Big or Go Home. Han köpte en Volvo. Vem?

 

Svärmeri i månsken byttes ut mot rävjakt i månsken. Kärleksfulla ord och en öm blick byttes mot hårda ord och tårar. Vi gick skilda vägar.

 

Men som det så ofta är så läker tiden såren och vi kunder åter ses som vänner. Vem var han? Denne en gång så tjusiga man som svepte iväg mig som en storm.

 

Naturligtvis var det han som blev far till mina barn. Min vän i 35 år.

 

Han lämnade oss alla helt plötsligt och alldeles för tidigt. Jag var arg på honom för det. Det var ju meningen att vi skulle se våra barnbarn växa upp. Inte sida vid sida som vi trodde en gång men som vänner, tillsammans med Thomas och Fia.

 

Din dag, Din ”frida”.

 

När en stjärna faller då ser man att den fanns.
För den lyser starkast när den dör, på väg till någonstans.
Och i skenet väcks en dröm till liv, som har slumrat i min kropp.
Jag ser seglet fyllas av en vind mot den dag som andas hopp

För idag när båten glider ut så blir jag fri igen.
Det är bara vintern som är slut Nu lever sommaren.
Och jag vet ändå att det vi har ska växa inom oss.
Bortom djupa vatten finns det kvar sen vi har kastat loss.

Vad är det som väntar.
Det känns att allt är nytt.
Skall jag hitta dig som den du var med allt du har betytt.
Vi blir ett med allt när allt blir ett.
Liksom stjärnor utan namn.
Inte ser du om det fattas en, den som förde mig i hamn.

För idag när båten glider ut så blir jag fri igen
Det är bara vintern som är slut Nu lever sommaren.
Ser du himmelen är blå idag, när molnen blåst förbi.
Ta emot mig för nu kommer jag.
När du ser mig är jag fri.

För idag när båten glider ut så blir jag fri igen
Det är bara vintern som är slut Nu lever sommaren
Ser du himmelen är blå idag, när molnen blåst förbi.
Ta emot mig för nu kommer jag.
När du ser mig är jag fri.

Nordman

Sitter på busen, igen. Det är mörkt ute, fortfarande. Man skunker ner och sätter sig tillrätta för en avkopplande förd mot hemmet. Världens centrum. Lägger jackan mot fönstret och förbereder sig för en lugn färd. Navestad. En kvinna börjar tjattrar, oupphörligt, högt, skärande. Hennes röst skär genom lugnet.

 

Bussen luktar, inte illa, inte gott heller, bara luktar. Konstigt, lite hemtrevligt på något sätt. Jag har åkt med den flera gånger. Hennes röst stör. Söderköping. Plötsligt blev det tyst. Kanske gick hon av eller somnade hastigt. Gata. Tjatter. Hon är kvar. Fröberga. Tjatter, tjatter. Ringarum.

 

Månen lyser en kort stund genom en glipa i molnen. Snön ligger ju kvar så det blir rätt ljust utanför fönstret. Det är faktiskt fint, lite mystiskt, spännande. Tyst. Månen försvinner lika snabbt som den kom. Rösten är tillbaka, skär, hon sov inte. Gusum.

 

Hon är kvar. Jag är snart framme i Valdemarsvik, håll ut. Där på stationen står min man som ska ta mig bort från oljudet. Kör fortare bussen, kör hem till lugnet utan kvinnor med skränande röster.

 

En telefon ringer. Någon bokar hämtning vid Vammarskolan. Tjat, tjat. Nu ser jag avfarten. Tjatter, tjatter. Det är som smärta i öronen. Hemköp. Om man ändå hade lite silvertape. Statoil. Vammarskolan.

 

Åååååå där står räddningen, en isblå C5. Min riddare väntar troget. Busstation.

 

Älskling ta mig härifrån. Eriksborg.

Så har jul-, nyårs- och trettonhelgerna gått och allt julpynt har städats undan. Allt är packat perfekt i kartongen med texten ADVENT OCH JUL SAKER. Granen är ihoppressad och nedlagd i sin kartong. Fina adventsljusstaken är undanstoppad i sin kartong. Alla dekorationerna är demonterade och allt är förpassat tillbaka i lådan där jag har mina pysselsaker. Dukarna är utbytta.

 

Mitt i glädjen över att få återställa allt i sitt vanliga skick kan jag känna ett visst vemod. Vemod över allt man inte hann med denna jul heller. Alla lugna stunder som försvann då man trodde att man skulle sitta med en glögg vid brasan och bara njuta av ”julefriden”. Nåja, nu blev det inte så och det är ingen idé att lägga någon energi på det mer.

 

Fast visst kan det vara härligt att tänka tillbaka på 2010 nu så här bara 12 dagar in på det nya året. För visst finns det en hel del att tänka på som värmer inuti en. Min bror och Peter gifte sig i början av året. Ett bröllop som vi alla minns med glädje. Jag fick den stora äran att vara toastmaster. Ett uppdrag som jag känner mig mycket hedrad av att få ha haft. Blev så glad över förfrågan att jag inte alls tänkte på ansvaret det innebar utan tackade bara ja. Tyckte jag skötte mig rätt hyfsat, jätteroligt var det i alla fall. Min man och jag gick dessutom med i följet och det var ocksåfint. Vi var dessutom så snygga. Anders och Peter var också så himla fina.

 

Så blev det april och påsk, vi firade min födelsedag. Inte så särskilt mycket att fira för det var inga jämna år men det är alltid kul att familjen kommer på besök. Att umgås en stund och äta, fika eller något är alltid lika kul.

 

Så blev det dags för årets första resa. Den gick till Polen. Viktoria och Cecilia var med oss på denna upptäcktsfärd med tåg genom Polen. Tåg som troligen inte skulle på stå på sidan om spåren här i Sverige. Poznan, Wroclaw och Leszno såg vi och vi hade jätteroligt. Även om vi fick ståbiljetter hem på en av turerna. Men vad gör väl det. Det var glömt när vi sitter och äter en god middag eller fyndat i en butik.

 

Så var det äntligen dags att sätta båten i sjön. Lite försenade men vad gör väl det när den äntligen ligger där och guppar i glittret. Kapellet är lagat efter många timmar av kast mellan hopp och förtvivlan. Och tre trasiga symaskiner. Ny vindruta hade den också fått. Den hade gett mig flera tillfällen att se min man med den där lätt frånvarande blicken och tänkarvecket mellan ögonen som jag älskar så.

 

Marina blev klar med sin utbildning och sitt examensarbete kunde hon lämna in med stolthet. Det var så himla bra. Eftersom hon ofta ringt mig under våren och ville kolla en idé eller bara ville att jag skulle läsa något hon skrivit kom vi ofta att diskutera olika teorier. En gemensam kärlek växter fram, kärleken till Kay Pollak.

 

Även Emma gick ur skolan och tog sin student. Vi kände oss så stolta över henne där vi stod på gräsmattan utanför Gamlebygymnasiet. Stolta över att få fixa och dona inför hennes stora dag. Att se och höra glädjen hos ett barn är något som minns länge.

 

Nu var det dags för midsommar och vår lilla fest på ön. Alltid lika underbart. Vi åt allt som hör midsommar till. Ett nytt inslag var dock Cecilias nya snapsar. Rosa, geleiga och till en början kalla. Emma gilla't. Fiske, meditation och lek på stranden med hela familjen. Ett stort bål hör också till. Hampus och jag gjorde flera fina kakor av sant och sjögräs.

 

Så var det dags för resa nummer två, den gick till Riga för där trivs vi så himla bra. Marina följde med oss denna gång. Vi ägnade oss åt shopping, äta, dricka, lite mera shopping och så gjorde vi vårt bästa för att svalka oss så fort det gick att hitta lite skugga.

 

Jag försökte under denna sommar att lära mig att köra vår båt. Framåt och bakåt är inte så svårt. Men jag har ännu inte fått någon snitts på att få den att stanna på mina kommandon.

 

Mor och far flyttade ner till Valdemarsvik och vi hade en hel del pyssel med det. Tycker ändå att vi lyckades rätt bra. Med hjälp av syrran med familj och min familj så fick vi ned hela lasset och ställde det mesta i ordning på ett par dagar.

 

Vi åkter på resa nummer tre. Den gick till Bratislava och denna gång följde Veronica med oss. Vår vana trogen så gick vi en hel del och shoppade en hel del och åt och drack en hel del. Vi fick begränsa oss till en onödigprommenad eftersom Veronica ibland var lite ostadig. Dock inte på grund av för mycket dricka utan för att hon är i växten. Ja inte hela hon utan bara magen.

 

Efter resan så hade jag en tung period då jag kände mig helt vissen. Men det vill man ju inte komma ihåg så det skriver jag inget mera om.

 

Så blev det en resa till och den gick till Dalarna och närmare bestämt till Saxenborg utanför Grangärde. Det ligger bara några mil norr om Ludvika. Vi åkte runt på småvägar uppe på bergen och visste inte var vi var ibland. Besökte några fäbodar som var vackert ödsliga, inlindade i höstfärger och klara för vintern. Mycket tjusigt. Vi var på marknad i Borlänge, där träffade vi Anders och Peter. Självklart shoppade jag lite, ingen riktig resa annars.

 

Så rasade oktober iväg och även november. Visst det saktade upp lite i slutet av november då vi har en hel radda med kalas. Mor fyller, Fars dag, Emma fyller och Lucas fyller. Det blev den första advent och kartongen Med texten ADVENT OCH JUL SAKER skulle dammas av och bäras upp.

 

Det blev December och julfest på jobbet. Vi var på Folk Borgen (eller heter den bara Borgen) och fick god mat och fin underhållning. Det blev fjärde advent och alla fina julsaker skulle tas fram ur sina gömmor. Alla dekorationer var klara och hängde där så granna.

 

Julafton är äntligen här. I år ska många av mina nära och kära komma till mig och min man och några får jag träffa när jag själv åker på kalas på Slottet. Jag firar nyåret med den jag älskar men middag levande ljus och champagne.

 

Nu har det redan gått 12 dagar på det nya året och jag har ingen aning om vad som ska hända.

"Spännande" skulle Kay ha sagt.

 

 

Egoism = självisk eller egennyttig, att existera för sin egen skull.
Altuism = osjälvisk eller oegennyttig, att existera för andras skull.


Egoism är att varken offra sig själv eller andra; att vara egennyttig men inte på andras bekostnad; att handla i eget intresse och samtidigt respektera andras rätt att göra detsamma. Erkänna att jag är den viktigaste personen i mitt liv och du är den viktigaste personen i ditt liv. Egoism handla även om att välja vilka värden som som man har i livet. Det finns bara ett grundläggande värde och det är att leva. Men för att leva måste man ha värden som gör det möjligt att leva. Etik, läran om rätt och fel, är ett sådant men även mat, medicin, musik och sport och motion. Allt sådan som ger ett värde åt ditt liv är sådan som är värdefullt för mig som ligger i mitt eget intresse.

Andra människor har ett stort värde för mig och mitt liv och min lycka. Så att vårda mina medmänniskor är en egoistisk handling. Om jag inte tar hand om mig själv och mitt liv så kan jag heller inte hjälpa andra och mitt liv blir inte värdefullt. På så vis hänger det ihop liksom. Ingen tjänar på att inte leva utan att ta vara på sig själv, att ta vara på sina värden; att vara egennyttig; att vara egoistisk.

Egoism innebär även att jag respekterar mina egna rättigheter men även andras rättigheter. Om jag vill ha rättigheter måste jag även acceptera andra människors rättigheter.
Alla människor existerar för sin egen skull men som egoist respekterar man varje individs rätt och har inget behov av att utnyttja andra.

Egoism är att vara självständig vilket innebär att jag tänker själv, handla efter eget omdöme och ta vara på mig själv och mina värden. Egoism betyder att jag äger mig själv och mina handlingar men också att jag ansvarar för de samma. Om jag äger mig själv och mina handlingar är jag fri. Frihet är att göra det jag vill med mitt liv och att du gör det du vill med ditt liv; en etik som ger oss rätt att existera för vår egen skull.

Som egoist bidrar jag till ett mänskligt samhälle på grund av att jag tycker att jag och alla andra får leva efter sina behov, sina nöjen och njutningar. Min positiva syn smittar av sig och människor i min omgivning känner att de kan vara sig själva. Som liten fick jag inte alltid göra som jag ville men jag hade rationella gränser och jag fick både säga nej och bli arg. Men mina föräldrar tolererade inte blint raseri.

En egoist är också ärlig, produktiv, integrerad, självständig, rättvis och stolt.

Mina personliga värden och intressen är något som är viktigt för mig. Att säga ”Jag bryr mig” är nästan det samma som att säga ”Detta är viktigt för mig”. Om min omtanke är uppriktig är den av egenintresse. Om min omtanke är äkta då är den baserad på mitt egenintresse. Hur mycket jag bryr mig är i direkt förhållande till graden av egenintresse. Så de jag bryr mig mest om är de som står mig närmast, de jag umgås mest med och de som bidrar mest till min egen lycka. När jag bryr mig om en främmande människa är det bara för att jag ser ett värde i att vara människa.

Att andas är egoistiskt, att äta är egoistiskt, att älska är egoistiskt, att använda hjärnan för att lösa ett problem är egoistiskt, allt som är viktigt för överlevnaden och för att må bra är egoistiskt. Att leva är egoistiskt.



Altruism innebär att jag är självuppoffrande och lever för att tjäna andra; att se andras intresse och inte mina egna; att göra det andra vill och inte det jag själv vill. Jag existerar för andras skull. Jag är altuist när jag offrar mig själv och andra. Skulle självuppoffrande vara destruktivt? När jag offrar mig har jag rätt att offra andra för om jag offrar mig ska väl andra också göra det. Individualister måste elimineras för de är egoister som gör det de själva vill istället för att lyda.

Som altruist är jag lätt att manipulera då jag saknar självkänsla och lätt får dåligt samvete om jag inte gör som andra tycker och vill. Jag tycker inte att jag är en hycklare för att jag inte gör som jag vill utan som andra vill och jag tycker att det är rätt att du ska offra dig för mig och inte alltid göra som du vill.

Även om jag blir sur, bitter och avundsjuk så är jag hellre det än står på mig för att leva som jag vill. Ingen tycker väl om mig om jag säger nej till det som förväntas av mig utan jag blir säkert mera populär om jag gör det som förväntas av mig. Jag offrar mitt ego för att vara till lags. Då kan man ju även förvänta sig att andra skulle kunna göra det för mig en annan gång. Jag känner i hela mitt hjärta att jag hatar dig för att du inte gör det jag gjort för dig. Men jag kniper käft för jag är lite rädd för vad andra ska tycka. Vill ju inte stöta mig med någon. Om jag låtsas bry mig så kan jag sedan i mitt inre känna en viss skadeglädje när du misslyckas.

När jag någon gång står upp för mig själv så känner jag hur du tycker att jag gjorde fel och jag får skuldkänslor och det blir nästan omöjligt att säga nej. Du vill väl att jag ska ha skuldkänslor så att du kan få göra som du vill och manipulera mig. Jag får sabotera mitt eget liv för att slippa skuldkänslor. Det blir en ond cirkel som förstör min integritet och gör det omöjligt för mig att göra det jag vill, stå för mina åsikter och uppfattningar. Hur mycket jag än sätter andras åsikter över mina egna och förstärker det andra tycker så känner jag ingen stolthet och känner ingen respekt.

Jag säger inte nej, ett ja ifrågasätts inte och kräver nästan aldrig en förklaring. Då behöver jag inte ursäkta mig eller rättfärdiga för dig mitt beslut. Jag tar ofta på mig ansvaret för andras känslor men ändå blir man besviken när jag någon enda gång skulle säga nej. Man vill ju inte förstöra en god relation för att få sin vilja igenom. Jag kan inte se det som att jag skulle vara oärlig för att jag gör som du vill och inte som jag egentligen vill. Jag kan bara inte se din besvikelse och frustration för då får jag dåligt samvete. Om jag säger nej leder det säkert till en konflikt och vad ska andra tycka då?

Jag minns från min barndom hur besviken mina föräldrar blev när jag inte gjorde som de ville, ”om du inte är lydig så vill ingen vara med dig och ingen kommer att älska dig”. Om jag inte lyder så förtjänar jag inte att ha det bra. Jag har fel och du har rätt.

.....eller är du ego-altruist

Vad gör tomtefar, tomtemor och alla nissarna när det inte är julafton.

 

Han ser till att de fina adventskalendrarna är i balans,

han vet allt om yoga, andning och dans.

Ser till att allt innehåller lagom med proteiner och mineral,

så till kvällen blir det kanske en svängom i frigörande i vår lilla sal.

 

Hon fixar med allt piff och ser till att alla har det gott och kul.

Finaste kalaset hon ordnade sju dagar före jul.

Fejar hela natten innan hon ögonen slöt

så hon är rent omöjlig att väcka till vår morgongröt.

Hon är nästan alltid glad

om inte hon tar en Ben and Jerrys med choklad.

 

Hon är en snäll och go tjej,

så låt inte namnet Karbasen lura dig.

Inte vill hon ge oss smäll

för trots de svarta ögonen är hon oftast snäll.

Bara Safrinissan blir rädd och drar,

ställer sig tryggt bakom Tomtefar.

På vård är hon bäst i vårt land

och leken med barnbarn sker med varsam hand.

 

Hon putsar och gnor på allt så att det som silver glimmar.

Köper, säljer, räknar sina slantar och timmar.

Det blev inte dagis och frita, så vitt jag vet.

Många andra barn får istället örhängen och klockor i fina paket.

Ursnabbt fixar hon en gran,

dan före dan före dan.

 

Som gammal mattant verkligen mat kan laga,

aldrig har man haft något att på detta klaga.

Idag får hon slå sig ned till ett bord som redan är klar.

Ingen har väl missat att hon dessutom är mor till Tomtefar.

Som mormor och farmor till flera av nissarna kära

är vi glad att ha dig här idag så nära.

 

Snart är hon större än självaste Tomtefar,

hon pustar och stånkar och hormonerna åt alla håll drar.

Hon vårdar och hon svär på östgötatrafiken.

Nu måste vi göra dig besviken:

Till nästa jul blir det ingen bojkott

för då runt benen har hon en egen liten knott.

 

Hon kan mest om häst, gris och ko

men hur går det med Tomtefars renar tro.

Hennes studier är slut

tre år gick och på den säcken har hon gjort knut.

Hon åker gärna moppe men nu är det mest släden

där hon kör runt insvept i tjocka pläden.

 

Fast han är lång han kvar i skolan går

men snart är han klar och springer ut i vår.

Om allt går bra med körning och teori,

så har han kanske en egen bil att sitta ensam uti.

Fortsätter vägen att vara hal

kan han leka med andra nissarna nere vid Bäckadal.

 

Mitt bland alla smånissar står han i sitt blonda skägg,

tungan är ibland vass som en egg.

Men han är snäll och vi får alla följa med på en tur i hans kaffekopp.

Han rattar säkert en farlig vind och ett tåg men roligast är nog att i borgen göra ett hopp.

 

Han praktiserar nu i Tomtens verkstad och allt är nytt.

Sliter för att lära och gitarren mot mässing är bytt.

Ska det månne bli han som allt övertar

när Tomten av sig tomtedräkten drar.

Fortsätt att spela och sjung

för att ta över nu är du ännu för ung.

 

Service och bensin säljer han till dig och mig.

För honom att fixa en bil, ordan en reservdel, baka en bulle är ingen stor grej.

När han inte jobbar leker han nog med William så klart,

ett solsken som är lik pappa helt uppenbart.

 

Från finland härstammar nissen vår

som lockar på FB med musik jag inte förstår.

Frillan har inget klassiskt tomtemanér

men vad gör det när vi den nästan aldrig ser.

Favoriten är nitar och läder

så protest blir det när nissan kräver andra kläder.

 

Hon jobbar bara på natten,

tar hand om de gamla och går sen hem och där väntar katten.

Hon syr tavlor och dukar, för ögat rena fröjden.

Pysslar i sin lilla stuga uppe på höjden.

På sommaren är det mest där hon bor.

När något krångla så ringer hon till Tomtefar för det är ju hennes lillebror.

 

Hon tar oss ut på en tur i mörka skogen. På jakt efter älg, rådjur och gris.

Hon kollar om vi har något gott i vår kyl eller på vår spis.

Hon kan äta stora lass av godis eller pasta.

Sedan far hon raskt iväg i Tomtemors Mazda.

 

Lite fnitter och fniss bland papper, kartonger och snöre,

så dök han upp till midsommar eller strax före.

Välkommen till vår familj och till vårt hus,

nu när vi vet att du lätt kan laga både spindelled och Tomtefars besvärliga ljus.

 

Det finns inte ett spel i hela tomtens spel-attribut

som han inte testat från början till slut.

Allt för att barnen inte ska få något som inte går att varva.

När man jobbar med spel får man inte slarva.

Klot och käglor han skruvar, spärrar och kryssar helt lätt.

Chili con carne hos tomtemor gör honom väldigt mätt

 

Han är inte far till alla barn

men han har nystat in dem i sitt garn.

Han snickrar, bygger om, fixar och lagar.

Tar hellre båt än renar när han tar ut sina semesterdagar.

Så har han gjort sedan han till verkstaden anlände.

Om tomtemor får bestämma så stannar han och håller på tills tids ände.

 

Hon går här och pysslar, tänder lite ljus och gör en dekoration.

Vilar vid brasan när hon behöver rekreation.

Om hon av resor blir för trött

häller hon upp sig ett glas rött.

Spejar i fönster efter tomtefar och nissar

inget hennes öga missar.

Tänder ett tomtebloss

och bloggar om oss.

Oavsett om det är vår längtan efter jul eller bara en anledning att få tända ljus och frossa pepparkakor, godis och glögg så är den här nu. Inte spelar det någon roll vad din anledning är för att piffa till hemma. Huvudsaken är väl att du gör det för att du känner att det är rätt. Många städar helt hysteriskt och putsar och fejar. Det blir rent och fint men tyvärr så händer det att man trots sitt välstädade hem inte har någon varm känsla kvar i vrårna. Följde stämningen med ut i en soppåse? Eller åkte den med i lådan, med Halloween sakerna, upp på vinden.

Nu menar jag inte att man ska sluta städa, nej då. Tycker om att göra fint hemma jag med, men jag gör det för att jag vill numera, inte för att det förväntas av mig. Vill aldrig ha det så som det var förr när min mor, farmor och mormor började till advent och vände ut och in på sina hem. Varenda litet skrymsle skulle göras kliniskt rent. Silverbestick som ingen använde skulle putsas. Garderober och förråd skulle rivas ur och organiseras om (fast det inte var organiserat). Dukar skulle tvättas och manglas. Alla skulle hjälpa till, fast vi visste att vi inte höll måttet eller skulle få det lika blänkande som det borde blivit (vems norm?)

Sedan mellan all puts och feja skulle det bakas, bröd, bullar, lussekatter, kakor, sockerkakor, rån, kleneter, pepparkakor, längder, tårtbottnar och säkert lite till. Efter det, eller lite då och då, skulle det lagas mat och här är det ingen idé att jag ens försöker mig på att räkna upp allt. Hela kök fylls av mat. Mat, som någon måste äta upp. Ja, ni förstår nog vem som skulle ätat.

Nu kommer vi äntligen till det som jag gillar inför julen. Göra godis, klä granen, slå in paket, göra fina dekorationer, koka skinka, fixa revbenspjäll. Grava lax så klart.

Kasta bort era måsten och gör det som känns rätt. Julen är ingen hyllning till maten oavsett vilken anledning du har att fira den. Ingen sann vän kommer hem till dig och kollar om du städat besticklådan. Ingen kommer att dra ut byrån för att se om det är dammat bakom. Ingen riktig vän kommer att påpeka ifall du struntat i att laga kåldolmar eller grisfötter.

Å, är det så att man brinner för att fixa allt så det är perfekt till jul då ska man naturligtvis göra det. Men man ska göra det för att man vill inte för att man tror att det förväntas av en.

Det blir jul, vare sig man vill eller inte, även om inte hela advent är en hård kamp med en massa måsten som vi fått i arv.

Så sitt lite oftare med man, fru, barn och/eller vänner och bara njut av de tända ljusen, pepparkakorna och glöggen (inköpta på ICA). Känn värmen och myset istället för tvånget och paniken.

Vem är du att döma mig. Vem tror jag att jag är som dömer dig.

 

En dag när jag åkte in till jobbet så poppade det upp en tanke i mitt huvud som höll mig sällskap hela vägen mellan Valdemarsvik och Norrköping. De kom förvisso inte bara så där av sig själv utan av en händelse nära mig. Jag kom att tänka på vad svårt det är att bara vara. Jag menar att det liksom inte är tillåtet, inte accepterat. Alla behöver inte vara lika dana men man får minsann inte stick ut allt för mycket från LAGOM för då du...

 

Nu har jag varit med rätt många år och i rätt många olika sammanhang så jag har väl lärt mig hur jag ska bete mig, för det mesta. Men varför kan man inte få vara som man är utan att försvara och förställa sig. Men är inte det att vara falsk? Nja jag vet inte det ja. Kanske är man bara rädd, osäker eller bara jävligt trött på att ständigt få förklara, försvara. Höra hur någon fnyser. Se hur någon hånler. Se hur menande blickar utbyts. Bli retad. Bli ratad.

 

För om jag säger att jag tror på: själavandring, övernaturliga ting, tomten, gud, Buddha så höjs det mer än ett ögonbryn. Kanske säger någon något ”roligt” som troligen bara sårar. Man tiger.

 

Om jag har en politisk åsikt, som inte har den goda smaken att hålla sig på mitten och vara lite lagom åt höger eller vänster, så är man genast lovligt byte. Hujeda-mig för de röda och usch-och-fy för de ultrablå. När blev det rätt att vara elak mot människan bakom en politisk åsikt? Om du har åsikter ut på kanten då tycker jag per automatik inte om dig. Spelar ingen som helst roll att du är rar och snäll.

 

Varför är det så? Varför har man inte rätt att tro och tycka som man vill? Att man tror behöver inte självklart betyda att man är galen, idiotisk, trög som inte förstår att allt bara är en ”saga”. Vågar man ens stå upp bland sina ”vänner” och säga att man tror på/tycker att ...? Nu tänker du kanske, klart man törs vad är det annars för vänner. Jag är inte så himla övertygad, för tänk efter, hur är Du när det pratas politik, religion. Är du kritisk till saken eller personen?

 

Om jag tror och tycker något helt annorlunda än Du, har du rätten på din sida när du gör spe av mina åsikter och mina känslor. Har du rätt, bara för att dina känslor och tankar mer stämmer överens med den stora massan.

 

Vem har rätt att döma mig för mina åsikter, min tro, mitt sätt att vara, mitt sätt att klä mig, mitt sätt att prata, min frisyr, min kropp, ja, till och med mitt hem, min borg.

 

Tänk att vi har så lätt att kritisera allt som inte är lika som vårt eget. Varför är vi så elaka mot varandra. Varför förstår vi inte hur ont det gör när vi slår ner på varandera, öppet kritiserar och gör spe. Varför glömmer vi så lätt smärtan i någons ord att vi bara sekunder efteråt kan sänka våra nära och kära, arbetskamrater och vänner. Varför är det så svårt att inse att problemet är mitt när någon/något stör mig. Den/det som stör äger inte problemet, det gör jag, ingen annan. Kanske är det så enkelt att det gör så fruktansvärt ont att titta in i sig själv och ta itu med sina egna fel och brister. Så mycket lättare att kritisera andras.

 

Jag är på inget sätt olik alla andra men jag jobbar på det. Varje dag bestämmer jag mig för något som jag ska sluta med, börja med, bli bättre på. Helt klart lyckas jag inte varje dag men jag kämpar på och försöker och försöker. Idag ska jag inte låta henne/honom/det störa mitt humör. Inte låta mig uppröras över att X existerar över huvud taget.

 

DET ÄR JAG SOM HAR PROBLEMET. BARA JAG SOM KAN GÖRA NÅGOT ÅT DET.

 

Idag ska jag inte tänka, känna så elakt och illa om X. Om någon inte lever upp till mina förväntningar så kanske min krav är för stora. Alltså har jag fel, inte X. Denna lilla devis gäller i stort sett allt som sker runt oss.

 

Visst blir även jag arg, ledsen och sur men jag försöker att aldrig vara elak. Har upptäckt att det finns ingen glädje i att göra någon ledsen eller arg. Det ända jag känner, i de fall där jag gjort det, är sorg och smärta, en nästan svidande smärta. Den sprider sig i hela magen och huvudet. Det är då man måste kunna stiga upp, stiga ur, kliva åt sidan. Det är då man måste... Det är då man vill.

 

Nu kan det låta som jag är så himla präktig men det är inte alls sant. Jag kan minsann vara en riktig pestråtta till och från. Men jag tränar hela tiden på att bli bättre. Göra bra och försöka att inte spilla energi på sådant jag inte kan göra något åt. Visst finns det fortfarande en hel massa saker som ”stör” men de blir färre och färre. Det finns helt klart några saker där jag fortfarande är rysligt lättantändlig. Kritisera inte min familj. Den är stor, 12 tunga skäl att låta bli. De betyder allt för mig.

 

Det är inte så att jag saknar människor och händelser att träna på. Jo, minsann det finns så mycket varje dag. Och varje dag misslyckas jag. Ibland är de saker som man ska träna på svåra och ibland lätta. Men vilken lycka det ger när man upptäcker att det som var så svårt inte längre är något att träna på mera.

 

De är sitt eget problem inte mitt. Jag störs inte längre. Hurra.

 

Så ha gärna åsikter om mig och mitt för jag förstår att du precis som jag tränar på.

 

Rumi, en poet, skrev på 1200-talet:

Du föddes med potential.

Du föddes med godhet och förtroende.

Du föddes med ideal och drömmar.

Du föddes med storhet.

Du föddes med vingar.

Du är inte avsedd för att kräla, så gör det inte.

Du har vingar.

Lär dig att använda dem och flyg.

 

 

 

 

Det är inte lätt att bli sjuk. Det är mycket man måste tänka på. Först och främst vad ska jag ha för fel. Alla fel har ju inte samma status. En del sjukdomar har hög status hos släkt och vänner. En del har hög status hos arbetsgivare. En del har hög status inom lasaretten. Inga sjukdomar har hög status på Vårdcentralen.

Börja därför med att tänka igenom noga, innan du bestämmer dig för att bli sjuk, om du verkligen är tillräckligt frisk för att orka med en sjukdom över huvud taget. Kanske är du inte rätt person att gå igenom ens en liten sjukdom. Om du är en sådan klen och svag en och nödvändigtvis måste bli sjuk, så skaffa dig en högstatus åkomma, då menar jag en som har högstatusstämpel inom sjukvården. Framförallt om ditt mål med sjukdomen var att bli frisk igen.

Oavsett om du är stark eller svag före sjukdomen så tänk noga igenom de val du har. Välj en sjukdom/åkomma som syns utanpå. Ingen ifrågasätter ett brutet ben där benpiporna tittar ut lite på sidan om. Ingen skulle heller komma på tanken att spekulera i nyttan av vård om du har ett djupt sår där blodet pumpar ut.

Sen finns det ju de där tillstånden som inte syns på utsidan men som ändå ger en viss status. Du kan inte andas, hjärtat slår inte eller slår dåligt. Du är förlamad i delar eller hela kroppen. Du ser inte eller du hör inte. Inre organ har slutat göra sitt jobb. Fördelen med dessa sjukdomar är att de kan ses  om man tar ”rätt” prov. Det som kan vara besvärligt är att komma till rätt doktor som förstår att ta de rätta proven. Man kan ju tycka att det ska vara en enkel sak men så är det inte.

Om du är lite mer av en gambler så satsa på en sjukdom som är lite mer diffus. Inga entydiga symptom eller med flera symptom som alla lika gärna kan vara symptom på en helt annan sjukdom än den DU tänkt dig. Till denna kategori hör fibromyalgi, borelia och en hel massa allergier. Problemet med denna kategori är att man lätt kan få en diagnos man kanske inte vill ha, psykiska besvär. ”Ta en stesolid och håll dig lugn”

Så till slut är det väl så att vi alla får diagnosen virus, som just inte går att behandla. Virus har ingen hög status. Så mitt råd till dig är: skaffa dig ingen sjukdom om du inte är beredd att till slut ända stå där med skägget i brevlådan och kroppen ockuperad av ett virus som ingen annan ville ha.

När jag var ung så jobbade min pappa mycket i Gryt. Han är målare, målarmätare. Han lärde genom sitt jobb känna mycket olika sorters människor. Han brukar berätta om dem och det är hur roligt som helst att sitta och lyssna på honom. Han är 92 år nu och har levt länge och varit med om så himla mycket saker. Han har sett Sverige utvecklas.

 

För några dagar sedan var vi hemma hos pappa och mamma och tog en kvällsfika, då berättade han om några av de ”gubbar” han lärt känna under sina arbeten i Gryt. Bland annat fanns där en man som gick under namnet Birger Kusk. Birger var en man som gärna tog sig några glas, ofta några för mycket. Jag har träffat honom några gånger och kan fortfarande höra honom hälsa ”allt gott till dig människobarn”. Birger kallade sig själv för Riksluffare. Men han var inte bara en suput och slarver han kunde jobba som bara den också. Han åkte iväg och jobbade några månader och tjänade ihop lite pengar på något stort bygge, sedan åkte han hem till Gryt och levde upp dem.

 

När vi var hos pappa den där kvällen så berättade han flera roliga historier men jag tänker bara återge en av dem denna gång. Kanske blir det fler en annan gång.

 

För så där en 40 år sedan skulle jag tro att det var så var pappa i Valdemarsvik i ett ärende och möter Bilger Kusk på BP plan, som vi kallade det stora området utanför sparbanken. Detta var ett större område med en hel del människor i rörelse. Birger stannar till och pratar lite med pappa om dittan och dattan. Birger har troligen förfriskat sig en aning när han ändå är i Valdemarsvik och pratar så det hörs över hela plan. Birger har hela tiden haft en påse i handen. Efter att han talats vid en stund så säger Birger till pappa.

-Vet du vad jag har i påsen?

-Nej, säger pappa

-Det är smultron.
-Smultron, säger pappa lite frågand.
-Vet du vad jag ska ha dem till?
-Nej, vad då?
-Dom ska jag åka till Småland och knulla för.

Pappa berättade att han har aldrig skämts så. Han tyckte att hela Valdemarsvik stod och lyssnade. Jag tycker att det var en rolig historia men kan förstå att han tyckte att det var pinsamt.

 

Tänk vad bra det är med smultron :-)

Tänk vad lätt det är att göra en höna av en enda liten fjäder. Men så otroligt komplicerat att bara få en fjäder kvar när man har gjort hönjäveln. Allt började med en liten kommentar. Nu byggs den på och byggs på. Hur stor ska hönan få bli innan den spricker. Vad finns kvar när den spricker. Ibland undrar jag varför man över huvud taget gör en höna när man inte vill ha den. Hönan gör ingen glad. Många går runt på tå och vaktar sin tunga för att inte hönan ska växa. Andra låter tungan fara utan att höra med alla inblandade, då växer hönan igen.

 

Vem ska sticka hål på den upppumpade hönan? Vem kan hitta fjädern som, bara denna enda, är original? Blev det en höna för att fjädern var fel eller orätt eller för att man helt enkelt ville göra en höna. Finns det något behov av explosiva hönor. Ja, vad vet jag, jag tycker inte det men någon annan tycker kanske annorlunda. Jag vet inte så mycket om hönor men jag kan en hel del om fjädrar.

 

Om man har barn så kommer man att lägga sig i deras liv, så länge man älskar dem. Att bli tillrättavisad av sin mor och far är en del av livet i en familj som älskar, tycker jag. En mor som blir lite ledsen, en far som blir lite besviken måste man kanske lära sig att leva med. Jag lever hellre med en liten gliring från min mor och far en att leva utan dem.

 

Älska er av hela mitt hjärta. Låt inte hönan växa mer nu. Om vi hjälps åt så tror jag att den spricker och kvar blir en fjäder som vi kan ha i hatten.