Bara döda fiskar följer strömmen

Efter att Louise Hoffstens låt fastnat i mitt huvud så kom jag äntligen igång med min blogg igen. Den inspirerade mig att skriva lite igen. Det är framförallt refrängen som satt sig fast. Kanske för att den är så sann.

 

Only the dead fish follow the stream
No, nothing is ever what it seems
You can do whatever if you know when and why
Only the dead fish follow the stream

 

Det är mycket tänkvärda ord och detta är min tolkning av dem.

 

Det kan vara svårt att gå sin egen väg och vara sig själv att inte låta sig påverkas av vad man tror att andra vill att man ska göra. Att i stort sätt vända ut och in på sig själv för att behaga eller för att man inte ska bli ratad eller försmådd. Står jag inte på tå och gör det som förväntas av mig så kanske jag står ensam.

 

Ja, så skulle det kunna bli men å andra sidan så skulle jag troligen inte stå där ensam så länge för ur skuggorna skulle det troligen komma fram nya bekantskaper som inte ville vara min vän innan. Nu står de där för att jag är den jag är inte för att jag är den du ville att jag skulle vara.

 

Hur mycket är vi beredd att göra för att vara tillags? En hel del skulle jag tro, ja kanske vet jag rent av. Varför? Det är nog inte min sak att svara för andra utan jag kan bara svara för mig själv. Det är läskigt, obekvämt och man blir ibland vettskrämd av tanken på att sticka ut, bli lämnad ensam för att man inte gör och tycker lika.

 

Jag är på FB som så många andra, men varför. Ja, kanske vill jag veta hur det förhåller sig i världen så jag kan följa med, vara på, vara inne, inte vara utanför. Göra, säga, köpa, fostra, gnälla, resa och tycka som alla andra. Kanske inte som alla andra men i alla fall som de som jag tror betyder något.

 

Kan jag någonsin vara helt säker på att jag är älskad för den jag är, om jag inte är den jag är, utan är den som jag tror att du vill att jag ska vara. För tänk om jag beslutar mig för att visa mitt alldeles egna jag och det inte passar. Inte håller måttet. För hur många gånger har jag inte beslutat mig för att sätta ned foten och säga ifrån och genast har jag sett hur det beslutet inte alls har fallit i god jord. Hur många gånger har jag inte då genast börjat förklara mig och fått min ståndpunkt att låta lite mer ”lagom”? Och som en konsekvens av detta har jag gråtit inombords för att jag böjde, förnekade mitt eget jag. Många är de gånger då jag stod för det jag sagt men som jag sedan ångrat att jag inte bara blundade och sa det som jag borde ha sagt för att vara mera tillags. Kanske skulle jag bara ha tigit och låtit det passera, inte brytt mig, inte sagt emot eller ifrån. Då hade jag varit populärare. Lite trasig inombords men tillags.

 

Vill jag vara poppis bland alla, blir jag mer älskad om jag gör som du vill eller som du gör? Älskar, tycker du mer om mig om jag gör som du eller är det kanske rent av helt tvärt om. Det är ju så många där ute i mitt liv som ska bedöma mig. Mina barn, min man, min mor och min familj i stort. Är det viktigt vad min chef och mina arbetskamrater tycker om mig om jag gör mitt jobb bra? Är det viktigt vad vännerna ser hos mig? Är det så att de ser det jag tror att de vill se? Känns det bra?

 

Det finns så många exempel på att det är viktigt vad andra tycker så bara det skulle ta flera sidor så jag tänker inte ens försöka räkan upp dem. Men en sak kan jag ändå inte låta bli att nämna. Tänk på något så simpelt som de där ursköna byxorna som du har i garderoben. De är inte på något sätt fula, de sitter så skönt, de har en vacker färg, kvalitén i tyget är underbar men….

 

….de är köpta för flera år sedan, de får veck lite här och där, färgen är helt ute, tyget är såååå 1900-tal.

-          Använder du dem bland folk?

-          Nej.

-          Varför?

-          Är du inte klok, jag skulle skämmas ihjäl.

-          Varför?

Om det är så här med ett par byxor hur är det inte då med betydligt viktigare saker i livet. Saker som vi innerst inne vill stå upp för men som vi inte vågar för att ”man vill ju inte sticka ut”, bli obekväm, inte vara tillags. Bli ensam. Ensam i ett par byxor köpta 1999.

 

Att säga det man måste, även om det sårar eller försvårar är inte lätt. Man kanske förlorar. Man önskar att det var osagt, att man blundat och låtsats att det inte existerat. Ord går inte att ångra så som impulsköpet av en sak men egentligen inte behövde. Men nu är det sagt och jag strå för det för det är jag. Det blev sagt, någon gång miste jag någon som jag trodde var min vän, jag fick inte jobbet och så vidare. Jag tog risken och jag får ta konsekvensen. Respektera mig för det, det är jag och det är min övertygelse.

 

Only the dead fish follow the stream.


RSS 2.0