mormoringalill

Är Klockartorpsskolan i Norrköping ett undantag eller är det så här det är i svenska klassrum numera?

Jag har aldrig förut gjort en insändare men i fredags kom proppen som fick bägaren att rinna över. Det måste vara något alldeles galet med den svenska skolan. Visserligen är jag en av de som skulle kunna skriva under på att det är lite dålig ordning och lite för stökigt i de klassrum där barnen ska lära för livet. Men detta betyder ju inte att det får slå över och bli galet åt det andra hållet.

Vi kan inte gå från disciplin till något helt okänsligt och i total avsaknad av empati.

När man är tolv år ska man veta att uppföra sig men det kravet är än större på de lärare som ska vara en förebild får våra unga. Visst får man väl fortfarande lära sig pedagogik i sin lärarutbildning? Att söka in på lärarhögskolan och slita för att få en examen måste väl ändå betyda att man tycker om och vill arbeta med barn och unga. Eller gör det inte det?

Jag har själv följt 5 barn genom skolåren och sett och hört både det ena och det andra men aldrig något liknande. Jo, förresten tror att min över nittio år gamla far nämnt om fröknar och magistrar som inte var så värst trevliga. Men att det 2011 finns fröknar som håller standard á la 1925 trodde jag inte.

Vad har ni för policy på Klockartorpsskolan? Bör inte ett barn som skadat sig på rasten få vård och omsorg? Bör inte ett barn som gråter av smärta få ringa sin mamma? Varför får en tolvårig pojke som brutit sitt finger det oerhört korkade rådet att ”rör på det ibland så blir det nog bättre” när det för en ung man i den åldern är en smärta som inte går att förstå för oss vuxna. Vi som borde förstå bättre. Har för övrigt aldrig hört talas om någon vuxen som suttit kvar på sin arbetsplats med ett brutet finger för att han ”inte får” gå hem. Skulle du som vuxen tolerera det?

Du som gav det goda rådet borde kanske ha ett annat jobb en att ta hand om de barn som vi vuxna så ofta tycker är besvärliga och stökiga. Är det inte så att just denna form av omhändertagande leder till att våra barn revolterar mot en vuxenvärld de inte förstår sig på och som de inte känner någon tilltro till. Vad var det som du trodde att du skulle uppnå när du tyckte att han skulle sitta kvar i klassrummet dagen ut, med ett brutet finger. Visst, du kanske inte förstod att det var brutet men hade du ens bemödat dig med att få det kontrollerat? Varför var det hans klasskamrater som fram mot kvällen frågade sina föräldrar om de visste vad som hänt? Varför var det inte du som ringde till pojkens föräldrar och kollade upp hur det var? Varför var det viktigare att skiva i hans bok att han gjort bra ifrån sig på ett prov än att upplysa hans mor och far att han skadat sig på rasten? Du visste ju, så varför reagerade du inte?

Gnäll inte på barnen för att de inte beter sig som du tycker är lämpligt, gnäll på de som ska se till att de har bra förebilder. Barn gör inte som de blir tillsagda vid alla tillfällen. Men de gör garanterat som vi gör. De blir inte känslokalla små huliganer om de inte har fått lära sig det av någon eller något. Vad gav du denna pojke för signaler när du ignorerade hans smärta? Det är helt OK att strunta i om någon lider om det stör mina planer för dagen. Är det så ni på Klockartorpsskolan instruerar era lärare att förhålla sig mot eleverna?

Står på min, is och snöfria, trappa. På gatan leker några fjolårslöv en yster lek i blåsten, kanske den sista. I buskarna sjunger en koltrast, lite försynt som om han inte ville störa. Stör mig, med din sång, den bästa jag vet.

Står där i vinden som inte är kall idag. Den är väl inte direkt varm heller men den är len på något vis. Inte den där bitande iskalla vinden som har härjat så länge. En vind som börjar likna en vårvind.

Jag står där och njuter av att vara hemma. Hemma, vårt hem.

Några vårlökar kämpar med isen om utrymmet i rabatten. De kämpar sig igenom de torra växterna som inte togs bort i höstas, fast jag borde. De ger mig en känsla av hopp om att våren äntligen är på väg. Jag kan se vad det ska bli. Krokus, pärlhyacinter, påskliljor och de små söta Tête-à tête.

Himlen är så vacker, korallröd. Man blir varm av färgen och huset får en mycket speciell färg. Inte som vanligt men ganska bra ändå. Det känns bra att bara stå här. Går inte in, inte än.

Det blev snabbt mörkt och förtrollningen släppte. Den sköna känslan är dock kvar och jag kan känna att jag mår så himla bra. Jag har det så bra. Jag känner att jag är oerhört tacksam över att jag med en skön känsla kan se fram mot vår och sommar utan att behöva oroa mig. Jag känner mig trygg och varm.

Jag har mat och vatten, hus, familj, jobb och vänner. De kommer att finnas där imorgon också. Jag kan somna trygg i min säng och vet att världen är kvar imorgon, annorlunda, kanske, men ändå kvar.

Vad är väl lite småkrämpor här och där när man slipper oroa sig för mat på bordet, som dessutom är fri från radioaktivt nedfall. Vad är väl lite svårigheter att sova, jag har ju i alla fall tak över huvudet och en säng att ligga vaken i. Ensam just nu men jag vet att om jag bara väntar så kommer det någon som jag älskar. Det är inte alla förunnat just nu i välden.

Lyckligt lottad och bortskämd