mormoringalill

Ska börja med ett stort tack till Karin för att jag fick följa med henne när hon med säker hand rattade bilen genom skogen från Norrköping till Ringarum. Det gjorde att jag kunde åka ut till ön redan på torsdagskvällen. Tack även till min man som hade förberett allt så jag bara kunde packa lite kläder i en väska för att sedan åka. Åka ut till min älskade ö.

 

Vi hade kört över båten till Finnkroken och där stod Cecilia och Christopher med sin packning, också redo för en stunds midsommarfirade.

 

Vi åkte ut till ön efter att ha stuvat in all packning i båten. Åkte de 20 minuterna ut till ön, packade upp allt igen.

 

Vi bara gick omkring och myste där en stund i kvällssolen. Grillade lite, drack lite gott vin. Christopher gick ut på en fisketur och Cecilia var lite orolig för honom en stund till hon fick se honom igen på rätt sida om berget. Vi gick till sängs rätt skapligt för att vara allert till det stora skärgårdsfesten :-) Cecilia tog sig ett kvällsdopp.

 

På midsommarafton vaknade jag som vanligt tidigt men när jag är på min ö så är det inget som stör mig nämnvärt. Det var inte så varmt men vad gör väl det när utsikten, dofterna och ljuden är så underbara. Kokade kaffe och löste lite korsord medan jag väntade på att de övriga skulle vakna. En efter en titta de ut ur sina nattläger. Den första var nog Christopher som satt i morgonsolen och mediterade ut över den gnistrande viken med sina fiskplask och fåglar.

 

När vi hade fått lite frukost och nytt morgonkaffe så satte vi igång med att göra iordning långbordet, sittplatser och förbereda dukning. Vi reste de andras tält och plockade fram täcken och kuddar. Så var det då dags att hämta en av sällskapet. Viktoria, Emma, Veronica, Andreas, Markku och Hampus. Höll på att glömma Rutan och Chuppe

 

Vi kastade oss raskt över maten eftersom vi var både hungrig och sugen på det som vi burit fram. Där fanns allt som man bör ha på midsommarbordet. Sill, färskpotatis, dill, gräslök, gräddfil och snaps. Där fanns en hel massa annat som jag inte orkar räkna upp men som ni säker kan tänka er själva. Men där fanns också en nykomling. Jelloshot, en med hallon och en med jordgubb. Personligen så avstod jag denna nyhet då jag har lite svårt för ”mat” som rör på sig. Att bli full på kräm (som jag inte heller kan äta) tänkte jag inte utsätta mig för.

 

Efter maten så gjorde sig alla hemmastadda i sin tält. Efter det gick vi bort till stranden där vi drack lite bål och öl. Cecilia och Veronica tog sig en simtur. Jag och Hampus gjorde lite kakor och tårtor av sanden. Vi gick lite i vattnet och kastade sten, det är ju kul. Särskilt när det skvätte upp på pappa och Thomas.

 

Helt plötsligt har det gått flera timmar och vi kände genast att det nog var dags att grilla lite. Så fram med alla grejor. Duka på nytt och plocka fram lite tilltugg till kött, lax och korvar. Sedan blev vi sittande där vid partytältet en bra stund. Några i tältet och några runt brasan. Det är så mysigt att bara gå runt och njuta av att ha nästan alla barn omkring sig. Höra dem prata om gamla minnen och äventyr. Höra hur de skrattar. Se hur de lyser och glittrar. Man tröttnar aldrig på det.

 

Det blev aldrig mörkt eller var det bara jag som vägrade att se något svart.

Sitter här och tänker på de senaste tiden som har gått. En del saker dyker upp som gör en glad och en del saker gör en ledsen medan andra gör att man blir arg eller besviken. Oavsett vilken känsla som man får av ett minne så är det väl ändå så att man tar dem till sig och begrundar för att sedan ha dem i sin referensbank. Alla saker som man har varit med om gör en rik på erfarenheter, de formar en och gör att man förändras en smula.

Förändringar är bra, säger jag som titt som tätt utbrister i ett "det var bättre förr", men förändringar är bra bara de inte är till för sin egen skull utan har en mening. Alla måste gå vidare och leva livet om inte fullt ut så iallafall så gott man förmår. Man kan inte bara sträva bakåt. Man kan inte sitta och sura över att allt inte blev precis så som man hoppats. Nu blev det så här och jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till min situation. Kanske är man inte alltid så glad i en förändring men man måste ge den en chans.

Jag har under en rätt lång period sett en hel del förändringar, både bra och dåliga. Alla har inte påverkat mig direkt utan bara indirekt. Men visst blir jag påverkad på ett eller annat sätt. Att se hur ledsen någon är i ens närhet kan ibland vara svårt då man inte alltid kan göra något. Att se hur någon har det svårt, är ledsen över det påverkar även mig i mitt liv. Man känner att man inte räcker till. Men samtidigt så ger det mig en annan bild på mitt eget liv och dess innehåll.

Det kan ju tyckas egoistiskt att känna glädje på grund av någon annans sorg. Men visst är det så att man blir lite mera tacksam för det egna. Inte så att man gottar sig i en annans olycka men man tar in, analyserar och blir förhoppningsvis en bättre människa. Någon lär ha sagt ” en klok människa lär av sina misstag och en vis människa lär av andras misstag”. Visst försöker man väl lära av andra men man måste nog lära av sig själv innan man kan lära av andra.

 

Jag tycker nog att jag har blivit en rätt klok människa med åren. Många är ni som hjälpt mig att bli den jag är. Men vis är kanske att ta i. Min pappa är en vis man, han har 92 år av erfarenheter i sin ryggsäck. Jag kan inget annat än önska att jag en dag ska kunna kalla mig hans jämlike. Det är många som aldrig kommer att komma i närheten av den fantastiska människa som han är. Han är min förebild på min väg genom livet.

 

Att se en vän med tårar i ögonen när man möter dem på morgonen gör så ont. Man vill skydda dem från allt men man kan inte, ska inte. Man kan finnas där om man behövs men man kan inte leva någon annans liv, ta över deras onda. Värken har sin tid och den lämnar en när man är redo för det, så tror jag. Smärtan är ett sätt att få en att byta bana, hitta en annan väg, en som inte gör så ont. Rätt väg. Att treva sig framåt är rätt. Att klamra sig fast är inte att leva, det är att långsamt kväva sitt liv.

 

Att se sina nära gråta gör om möjligt ännu ondare, förtär nästan. Men inte ens då kan man göra något, ska inte. Jag finns här och jag stöttar och hjälper men får inte gå in och ”ställa till rätta” även om jag skulle kunna. Jag kan inte, vill inte. Missförstå mig inte. Det jag menar är att det skulle inte vara rätt av mig att ta ifrån någon chansen till att bli klok eller rent av vis när man kämpat sig igenom.

 

Att älta är bra om ältandet leder en framåt. Att skylla på någon annan för den smärta man har leder inte framåt. Att låtsas glad leder inte någonstans alls. Att förneka sin egen skuld leder bakåt. Att baktala leder åt fanders.

 

Stanna upp, känn efter, fatta ett beslut, göra ett val, lev. Stanna upp, känn efter, fatta ett beslut, göra ett val, lev. Stanna upp, känn efter, fatta ett beslut, göra ett val, lev.........

 

Kanske har jag fel. Kanske inte. Ni som lever när jag blir 100 år och vis får veta, det lovar jag.

Tänk att få sitta vid köksbordet och planera vad du skulle ha på dig. Att få göra en lista över vilka du ville bjuda. Att se att det du valt på menyn är sådant som jag gjort förr. Det var roligt att få gå på stan och prova och köpa kläder. Det värmer att se hur glad du blev när du fick köpa precis det du ville ha. Att få gå runt på Glitter och prova smycken, matcha färger och former. Att i panik få rusa upp på stan efter jobbet för att kompletera med ett par nya byxor därför att de vi beställt inte gjorde sig så bra till skjortan du ville ha. Att få ordna ett klas till någon som blir så glad är värt hur mycket som helst.

Nu är kalaset snart slut för min del och jag kan med en varm och glad känsla sitta här vid datorn och höra dig skratta och fnittra tillsammans med Viktoria, Veronica, Markko och naturligtvis Andreas.  Ni får tycka vad ni vill är lyx men för mig är detta det största av livets goda. Jag tillhör nog en av de rikaste. Om man aldrig har gjort och känt något liknande då har man heller aldrig haft någon lyx och rikedom.

Jag önskar dig all lycka nu när du är klar med din utbildning och ska ge dig ut i livet. Kanske får du jobba med det du älskar (och då menar jag inte Andreas) och som du utbildat dig till i dessa tre år. Du har slitits mellan hopp och förtvivlan, lusten att bara lägga ned och strunta i alltihopa. Du har svurit över matte och lärare. Du har kämpat med resorna till och från skolan. Du har vänt och vridit på dina slantar för att de skulle räcka till det allra mest nödvändiga.

Därför har det varit med stor glädje som din far och jag ordnat med din student och jag hoppas att du kommer att minnas den.

Jag är så stolt över dig Emma.