Vad är det jag känner egentligen

När du sitter på sängkanten och ser på sitt sovande barn, vad är det som känns så skönt inuti? Känslan är varm, man blir liksom både glad och tårögd. Man känner ett lugn som inte riktigt går att beskriva. En nästan överväldigande känsla.

 

Vad är det som händer i kroppen när du går på stranden en vacker dag? Vågorna rullar in mot sanden och skapar ett rasslande ljud eller de bryter mot stenar och klippor. Ljudet är så rogivande. Det lugnar själen och får kroppen att slutas in i en underbar harmoni. Att mannen du älska står tätt bakom och lägger sin varma arm runt din, inte längre så smala midja, gör känslan i det närmaste total.

 

Hur kommer det sig att man kan må så himla gott av att komma hem från jobbet efter en jobbig dag och känna en enorm tacksamhet över att det är mat på bordet. Köttsoppa, älskar det. Någon har damsugit och torkat av golven. Lagt på rena mattor och kokt kaffe.

 

Varför är man så lugn och bekväm i sällskap av goda vänner, snälla människor, glada kamrater? Kanske för att de inger en trygghet som gör att man kan vara sig själv. Inte behöver anstränga sig eller göra sig till. De accepterar en för den man är med sina fel och brister. Vill inte göra om en till något mer lätthanterligt. Kräver inget i gengäld.

 

Trots att det är snart 40 år sedan jag flyttade hemifrån så är det en viss känsla att komma hem till mina gamla föräldrar. För var de än bor, hur många gånger de än flyttat så är det alltid dit jag åker när jag åker hem. Det är ju inte mitt hem men det är en symbol för min existens, min borg dit jag kan fly. Där kan inga drakar ta mig. Det är bara min familj som kan komma in i borgen och det är bara min familj som jag följer med ut därifrån.

 

Visst har vi väl alla känt värmen som sprider sig, som en lavaström genom kroppen, när man känner sig liten och sårbar, oavsett ålder. Värmen när ett barn ser att man inte är glad och försiktigt sticker in sin lilla hand i min. Säger inget, bara håller min hand. Trots att tårar kanske rinner så känner man den där känslan.

 

En snabb promenad på lunchen. Bara några hundra meter från jobbet så kommer man ut i ett landskap som påminner om landsbygd. Det luktar gott från solvarma hundkex och sommargyllen, några smultron har blivit ljusröda, näktergalen sjunger i buskarna. Tjugofem minuter tog promenaden men den var underbar och gav massor av energi.

 

 

Det behövs så lite för att man ska känna sig tillfreds med livet. Allt behöver inte var stora komplicerade händelser. Det kan vara när någon ger dig ett leende när du minst anar det. Någon som oväntat bjuder på pizza. Få se den första vårfågeln. Höra den första flugan surra i vårsolen. Ta årets första dopp i havet. Fika i kvällssolen med någon man tycker om. Se barn leka i sandlådan. Hjälpa någon så den lär sig cykla. Vakna av doften från nybryggt kaffe. Möta en vän man inte sett på länge. Få en kram fast man varit en pestråtta. Vandra i Promenaden när lindarna blommar. Se minen på någon som får något de önskat länge och trott att de aldrig skulle få.

 

Att få vara med min familj är alltid en fin känsla. Jo, jag vet att jag ofta tjatar om min stora familj och det är ju inte så konstigt för den är stor och den ger mig massor av glädje. Den älskar mig väl inte alltid för allt jag gör, nej tvärtom så skulle jag tro att de rätt som det är tycker att jag: surar, tjatar, lägger mig i, gnäller, är krävande och besvärlig. Men rätt ofta så tror jag att de förstår att jag också bryr mig för att jag älskar dem alla. Graden av kärlek är ju självklart lite olika beroende på vad vi har för relation men att de betyder mycket för mig är helt klart. Vi är ju alla, var och en, en länk i en stark kedja som skapar ett oerhört starkt nät, som en brynja på en gladiator. Skyddar, hjälper varandra och stöttar när det är svårt. Ingen länk är större än den andra de har bara lite olika metall. I min ringbrynja finns: man, barn, barnbarn, svärsöner, föräldrar och svärföräldrar, syskon, syskonbarn, svägerskor, svågrar och kusiner till oss och våra barn. Det går att räkna upp hur många länkar som helst. Alla bidrar de till lyckan att få tillhöra en familj, en stor familj. Visst händer det att man sårar varandra ibland men aldrig med vett och vilja.

 

Allt detta bidrar till att ge mitt liv mening.

Ger livet kvalité helt enkelt.


RSS 2.0