mormoringalill

Vem är du att döma mig. Vem tror jag att jag är som dömer dig.

 

En dag när jag åkte in till jobbet så poppade det upp en tanke i mitt huvud som höll mig sällskap hela vägen mellan Valdemarsvik och Norrköping. De kom förvisso inte bara så där av sig själv utan av en händelse nära mig. Jag kom att tänka på vad svårt det är att bara vara. Jag menar att det liksom inte är tillåtet, inte accepterat. Alla behöver inte vara lika dana men man får minsann inte stick ut allt för mycket från LAGOM för då du...

 

Nu har jag varit med rätt många år och i rätt många olika sammanhang så jag har väl lärt mig hur jag ska bete mig, för det mesta. Men varför kan man inte få vara som man är utan att försvara och förställa sig. Men är inte det att vara falsk? Nja jag vet inte det ja. Kanske är man bara rädd, osäker eller bara jävligt trött på att ständigt få förklara, försvara. Höra hur någon fnyser. Se hur någon hånler. Se hur menande blickar utbyts. Bli retad. Bli ratad.

 

För om jag säger att jag tror på: själavandring, övernaturliga ting, tomten, gud, Buddha så höjs det mer än ett ögonbryn. Kanske säger någon något ”roligt” som troligen bara sårar. Man tiger.

 

Om jag har en politisk åsikt, som inte har den goda smaken att hålla sig på mitten och vara lite lagom åt höger eller vänster, så är man genast lovligt byte. Hujeda-mig för de röda och usch-och-fy för de ultrablå. När blev det rätt att vara elak mot människan bakom en politisk åsikt? Om du har åsikter ut på kanten då tycker jag per automatik inte om dig. Spelar ingen som helst roll att du är rar och snäll.

 

Varför är det så? Varför har man inte rätt att tro och tycka som man vill? Att man tror behöver inte självklart betyda att man är galen, idiotisk, trög som inte förstår att allt bara är en ”saga”. Vågar man ens stå upp bland sina ”vänner” och säga att man tror på/tycker att ...? Nu tänker du kanske, klart man törs vad är det annars för vänner. Jag är inte så himla övertygad, för tänk efter, hur är Du när det pratas politik, religion. Är du kritisk till saken eller personen?

 

Om jag tror och tycker något helt annorlunda än Du, har du rätten på din sida när du gör spe av mina åsikter och mina känslor. Har du rätt, bara för att dina känslor och tankar mer stämmer överens med den stora massan.

 

Vem har rätt att döma mig för mina åsikter, min tro, mitt sätt att vara, mitt sätt att klä mig, mitt sätt att prata, min frisyr, min kropp, ja, till och med mitt hem, min borg.

 

Tänk att vi har så lätt att kritisera allt som inte är lika som vårt eget. Varför är vi så elaka mot varandra. Varför förstår vi inte hur ont det gör när vi slår ner på varandera, öppet kritiserar och gör spe. Varför glömmer vi så lätt smärtan i någons ord att vi bara sekunder efteråt kan sänka våra nära och kära, arbetskamrater och vänner. Varför är det så svårt att inse att problemet är mitt när någon/något stör mig. Den/det som stör äger inte problemet, det gör jag, ingen annan. Kanske är det så enkelt att det gör så fruktansvärt ont att titta in i sig själv och ta itu med sina egna fel och brister. Så mycket lättare att kritisera andras.

 

Jag är på inget sätt olik alla andra men jag jobbar på det. Varje dag bestämmer jag mig för något som jag ska sluta med, börja med, bli bättre på. Helt klart lyckas jag inte varje dag men jag kämpar på och försöker och försöker. Idag ska jag inte låta henne/honom/det störa mitt humör. Inte låta mig uppröras över att X existerar över huvud taget.

 

DET ÄR JAG SOM HAR PROBLEMET. BARA JAG SOM KAN GÖRA NÅGOT ÅT DET.

 

Idag ska jag inte tänka, känna så elakt och illa om X. Om någon inte lever upp till mina förväntningar så kanske min krav är för stora. Alltså har jag fel, inte X. Denna lilla devis gäller i stort sett allt som sker runt oss.

 

Visst blir även jag arg, ledsen och sur men jag försöker att aldrig vara elak. Har upptäckt att det finns ingen glädje i att göra någon ledsen eller arg. Det ända jag känner, i de fall där jag gjort det, är sorg och smärta, en nästan svidande smärta. Den sprider sig i hela magen och huvudet. Det är då man måste kunna stiga upp, stiga ur, kliva åt sidan. Det är då man måste... Det är då man vill.

 

Nu kan det låta som jag är så himla präktig men det är inte alls sant. Jag kan minsann vara en riktig pestråtta till och från. Men jag tränar hela tiden på att bli bättre. Göra bra och försöka att inte spilla energi på sådant jag inte kan göra något åt. Visst finns det fortfarande en hel massa saker som ”stör” men de blir färre och färre. Det finns helt klart några saker där jag fortfarande är rysligt lättantändlig. Kritisera inte min familj. Den är stor, 12 tunga skäl att låta bli. De betyder allt för mig.

 

Det är inte så att jag saknar människor och händelser att träna på. Jo, minsann det finns så mycket varje dag. Och varje dag misslyckas jag. Ibland är de saker som man ska träna på svåra och ibland lätta. Men vilken lycka det ger när man upptäcker att det som var så svårt inte längre är något att träna på mera.

 

De är sitt eget problem inte mitt. Jag störs inte längre. Hurra.

 

Så ha gärna åsikter om mig och mitt för jag förstår att du precis som jag tränar på.

 

Rumi, en poet, skrev på 1200-talet:

Du föddes med potential.

Du föddes med godhet och förtroende.

Du föddes med ideal och drömmar.

Du föddes med storhet.

Du föddes med vingar.

Du är inte avsedd för att kräla, så gör det inte.

Du har vingar.

Lär dig att använda dem och flyg.