mormoringalill

Söndagen den 8 augusti tog vi flyget över till Riga. Riga , igen, ja igen för vi trivs så himla bra där och så har de ju så otroligt god mat och dryck. Därför kommer detta inlägg att till största delen handla om det vi har ätit och var.

Planet startade från Skavsta, där fick vi vår första kontakt med dryck i detta fall. Kaffet på pöanet, usch och fy. Mitt smakade varm mjölk och de andra som dricker utan kallade sitt för surrogat. Det hade en mellanbrun färg och smakade kanderade brända mandlar.

När vi landat i Riga så möttes vi av en vägg av värme, 37 grader skulle jag gissa på. 10 meters vandring från flyg till terminal sedan var man genomsvett. Skönt här, sa Marina. Thomas gillade det inte alls. Vi släpade i alla fall vårt bagage till hotellet och checkade in. Jag bytte snabbt till det svalaste jag hade i bagaget sedan gick vi för att leta reda på lite sen lunch. Vi intog vår första måltid i Riga på Double Coffee inne i Origo, ett varuhus sammanbyggt med järnvägsstationen. Jag åt en rösti med en baconlindad fläskfilé och baconsås. Thomas och Marina tog kycklingfilé med rösti och en kall sås lite som remoladsås. Allt var toppen och det hade blivit högt betyg (+++) om det inte hade varit för att ölen var slut. Därför blir det bara ++.

Efter det tog vi en promenad upp till gamla stan och satte oss på toget, Livu lakums, korsningen Kalku iela och Meistaru iela. Där tog Thomas en öl och Marina och jag stiftade vår första bekantskap med Riga champagne, halvsöt. Ett möte som tog oss med storm. +++ Efter det gick vi till andra hörnet av torget och in i en lite spelbutik och spelade lite enarmad bandit. Inga vinster men de bjöd på kaffe medan man spelade, som var riktigt gott, vilket ger det ett + i alla fall. Thomas har vunnit där förr så det går att vinna. Efter det gick vi till Rimi för att köpa oss lite vatten eftersom det fortfarande var mycket hett ute. När vi var därinne kom det en riktig regnskur som vi missade. Marina missade dock inga vattenpölar när vi kom ut. Hon plöjde igenom dom så det skvätte om hennes foppatofflor. Sköööönt, sa hon eftersom fötterna var så varma. Vi gick sedan till Double Coffee för att ta en sängfösare. Både Thomas och jag var då hungrig och tog lite att äta. Jag åt creps och Thomas sandwich. Marina skulle inget ha för hon hade inte blivit hungrig ännu. När jag ätit upp mitt så ville jag ha en efterrätt, hade ju kollat på menyn och sett våfflor med körsbärssylt, beställde det. Körsbärssylten var varm och helt underbar +++. Marina blev också lite sugen och beställde bananer inlindade i pannkaka, kanel och glass, kärlek påstod hon +++. Hennes ögon lyste. Det blev lite mera champagne och öl.

Efter detta så bestämde vi att nu var det nog dags att gå tillbak till hotell Irina. På vägen hem stannade vi till och tittade på en man som jonglerade med eld och sprutade eld. Den var så där, knappt ett +. Vi gick upp på bron över Pilsẽtas kanalen vid monumentet, Brĩvĩbas bulvãris. Under broarna lyse blått sken ner över vattnet och det var mycket vackert +++. Marina sa att lyktstolparna i parken påminde henne om Narnia +. Vi myste en stund på rummet och drack vårt kaffe från McDonalds som låg på andra sidan gatan. Kollade på Lettisk TV som visade Star Wars, dubad till tyska ---. Natten blev skithet ---. Hittade inte vårt lakan ---, Sängen var bara något mjukare än heltäckningsmattan på golvet. Marina frös, hon hade fläkt på sitt rum.

Måndagen den 9 augusti började med frukostbuffé på hotellet. Där fanns korvar, ägg, rösti, frukt, grönsaker och mycket annat. Bla en spindel med låga ben i kaffekoppen som Marina skulle ta, ett under att hon inte skrek. Buffén får ett + och spindeln ett -. Efter det gick vi till Marknaden bakom järnvägsstationen. Där finns allt och den måste ses går inte att beskriva. I de stora zeppelinarehangarerna är det saluhallar för fisk, ost och kött, man måste bara göra ett besök där. På markanden utanför kan man köpa allt. Marina köpte körsbär som såg så goda ut. Hon tog ett och höll på att smälla av, det var surkörsbär. Vi ”glömde” dem bakom ett skjul. Från 13. janvãra iela tog vi spårvagn nr 5 till Mãrtina kapi på Slokas iela. Detta är en gammal kyrkogård som har enorm stillhet och där är nästan helt igenväxt och vildvuxet. Rostiga staket, lutande stenar och fastväxta grindar men så vackert ändå. Vi har även besökt den på våren när liljekonvaljerna blommade och vårfåglarna sjöng då var det en nästan religiös upplevelse. Ta dig tid att åka dit, värt varje minut. Vi tog spårvagnen tillbaka till Riga innerstad för att ta en fika innan vi skulle ta spårvagnen ut till Alfa. Vi gick till Double Coffee eftersom där har varit så bra tidigare. Denna gång tog vi den i hörnet Krišjāņa Barona iela och Raiņa bulvāris. Det tog 45 minuter för dem att få fram min cappuccino. Thomas och Marina var klara för länge sedan när min kaffe kom in ---.

Vi tog spårvagn nummer 6 ut till förorten och gick på det stora varuhuset Alfa, spårvagnshållplatsen heter likadant. Där shoppade vi loss bland miljoner skor och mycker mycket mer. Vi åt en försenad lunch på en kycklingbar. Kyckling i bröd, som kebab fast med kyckling bitar från en grillad kyckling ++. Gick runt och kollade lite tills vi blev fikasugen. Thomas hittade ett fik där vi beställde blåbärspaj och plommonpaj ++. Thomas fick välja sittplats så det blev en stor skinnmöbel i engelsk stil ++++ för den stora fåtöljen jag sjönk ned i. Det blev också ett stort plus för priset. 17 kronor för en kaffe med paj. Vi tog spårvagnen tillbaka till hotellet för lite fotvård.

Vi är nu åter redo för att attackera gamla stan. Vi hittaren lite innergård Jāņa sētas sommar tertass, uteserveringen till hotell Konventa Seta. Där åt vi Biff med grillad potatis och grönsaker ++++. Får stjäla ett uttryck från min svärson ”det knullar i munnen” för att rätt beskriva hur gott det var. Efter denna gormé upplevelse går vi upp till torget utanför domkyrkan, i korset mot Tirgonu iela tog vi in öl och champagne. Det var även underhållning av ett gäng som spelade folkmusik. Deras senkostymer var rätt säregen. Slitna linnen, säckiga byxor och pälsmössa. De spelade säckpipa, fiol, gitarr, bas och trumma +++.

Tisdag den 10 augusti började som vanligt med frukost och idag fanns det en jättegod crabfishsallad som jag tog ett rejält lass av. Det skulle jag inte ha gjort :-( Efter frukost tar vi en rundvandring i gamla stan och Svartbrödernas hus. Vi fortsatte att snirkla oss fram på smågator till vi hittade en litet fint fik med en fransk ton, Boulangerie Bonjour i hörnet Jẽkaba iela och Torna iela. Wienerbröd med choklad i ++. När vi efter en helvetespromenad till färjterminalen och tillbaka till stan slår oss ned på restaurangen Melnais Kakis (svarta katt). Jag beställer grillspett som är helt OK fast lite för salta vilket endast ger dem ett +. Marina äter pannkakor med apelsinsås som är lite för söt men får ändå ett +. Thomas äter kotlett med kantarellsås, han är hänförd ++++. Man hittar dem på Raina bulevard.

Vi drack vårt godaste kaffe på Stockmans. Naturligtvis var vi tvungen att ta en liten godsak till ;-) Marina och jag tog något som visade sig vara tårta i glas ++, god men ingen överraskning. Thomas tog ett glas som innehöll lättsötad yoghurt och färska mosade hallon +++. Vi gick genom parken upp mot USAs ambassad, såg ut som fortnox, där svängde vi av upp mot gamla stan över en bro. I räcket på bron sat det en hel massa hänglås fastknäppta. De var graverade så vi antar att det var någon sermoni vid förlovning eller vigsel.

Vi åt en sen middag på Esspresso Riga på Valnu iela. Marina och jag åt kycklingfilé, kroketter och underbara grönsaker och sås ++++. Thomas åt rödspätta med samma underbara grönsaker. Efter detta gick vi en liten sväng och tittade på folkvimlet. Det var då vi fann den, Draken, som vi har letat och så var den där i en hårdrock butik.

Onsdag den 11 augusti, hemdag. Jag var mycket försiktig i mina val på frukostbordet, blev ju inte så bra igår. Efter frukost går vi till Origo och Rimi för att köpa med oss lite dricka hem. När vi packat och checkat ut beger vi oss på en sista promenad upp till gamla stan. Vi fikar på Mãrtina Bekereja på Valnu iela. Kaffe med giffel tog jag, Marina tog giffel med choklad som var god ända till rusinen dök upp, Thomas åt en bulle med rabarber. Fiket får +++.

Nu är det snart dags att bege sig till flygplatsen men något mer ska vi väl ändå hinna med att stoppa i magen, min är ju tom hela tiden. Vi gör därför ett besök på Cilli Pica en liten paviljong i parken utanför Operan. Vi fikar och beställer varsin glassdrink att svalka oss med. Marina tar banansmak, Thomas jordgubb och jag vet inte vad det var i min (pekade på en bild) men den var underbar ++++.

Nu orkar vi inte gå till bussen så vi tar en taxi till flygplatsen. Ryanair tar oss hem till ett betydligt svalare Sverige. Thomas tar mig hem till min underbara säng. För bilder hänvisar jag till min FB.

Borta bra men hemmasängen bäst.

Tänk så mycket minnen det finns i ett hem. Saker som någon tycker är skräp kan för en annan var en dyrgrip. Inte det att den har något värde i sig men den kan vara ett minne som är värdefullt. Kanske fick du den när du fyllde år för länge sedan. Du hittade den samma dag som du träffade din stora kärlek. Den har jag fått av min mor och far när jag var så ledsen, nu blir jag så glad när jag ser den. Det kan vara från en vän som inte längre finns kvar.

Kanske är det en till synes värdelös liten plastbit som formats till ett glashjärta men för mig är den ett rubinrött hjärta som jag fått av ett barn, ett barn som gav den av kärlek. Hur ska man kunna kasta den då?

Man kan ta i dessa minnen och genast så kommer det en varm känsla som sprider sig i hela kroppen. Även saker som från början hamnade i din hand i en situation som inte var så positiv kan när den plockas fram efter femtio år skänka en känsla av välbefinnande. Även tråkiga minnen är minnen och man måste respektera dem. Det är väl inte meningen att allt ska vara roligt hela tiden.

Ta den lilla lilla vasen som är sprucken så det är helt uteslutet att man ska ha blommor i den men att kasta den känns som en omöjlighet. Fick den ju av en bästis när du låg hemma i någon barnsjukdom för en evighet sedan. Men du har en torkad ros i den som du fått av en annan kär vän. Tillsammans bildar de en länk i den kedja av händelser som gör att du är du. Vem är då jag att säga att ”det är ju bara skräp”.

Igår hjälpte jag till att flyttade mina föräldrars hem från Norrköping till Valdemarsvik. Där finns så mycket minnen. Saker som gör att jag kan gå runt där och minnas nästa hela mitt liv. Saker som jag minns från när jag var hos farmor, mormor och morfar. Saker som jag vet har påverkat mig på ett eller annat sätt genom hela mitt liv. Jag såg saker som jag kan minnas att jag har köpt, för min lilla slant som jag hade med mig på en skolresa i mellanstadiet, de stod där och har fortfarande en egen plats. Sådant värmer och ger mig en härlig känsla i hela kroppen. Det är inte alltid de stora dyra presenterna som betyder mest.

Jag har i min ägo också en del sådana saker som man bara inte kan göra sig av med. Jag har en liten tavla som föreställer en lila vas med några blommor i. Tavlan i sig är på gränsen till ful och jag vet inte riktigt var jag skulle kunna hänga upp den. Men kasta den, nej det går inte. Den ligger på en hylla och jag tar fram den ibland och bara håller i den och minns. Jag minns när jag sov över hos mormor och morfar. Jag minns att den hängde där över sängen och att jag brukade ligga och titta på den. Det är inte så många saker jag minns från då utom just denna trygga känsla som jag kände att tavlan alltid fanns där och gav mig något sorts lugn när man skulle sova och mor och far inte fanns med.

Hur många av er har kvar brudparet som stod på tårtan när ni gifte er? Visst kanske ni vet var den är just nu eftersom ni gifte er för några år sedan. Men handen på hjärtat var tror ni att paret står efter 55 års äktenskap? Tror ni att det fortfarande har en given plats mitt i hyllan i vardagsrummet? Kan det vara kärlek tro?

Jag har ingen båt på 50 fot som kan ligga vid min brygga. Jag har ingen stor blank motor som kör skitfort. Jag har ingen lyxig villa på en berghäll vid Finnkroken. Jag har inga panoramafönster som går från golv till tak. Inga svarta jalusier att dra för heller. Inga marina skulpturer smyckar mina vindsfönster. Jag har ingen jetski eller vattenskoter. Jag har inte avancerad gatubelysning runt min strand.

När jag tänker efter så har jag inte ens en ordentlig brygga utan bara ett rangligt skrälle som fungerar som förtäjning till min lilla båt, bara 21 fot. Jag har inte ens ett hus att ha marina föremål i bara en sjöbod som vi är glada att den inte föll samman i vintras. Jag borde ha två små spröjsade fönster men inte ens det har jag för det ena har ramlat ut för många år sedan. Jag har inga gatlyktor utan bara två fotogen- och en batteridriven lykta.

Men när jag tänker efter så tar vi vår båt på en sväng varje helg från det att den kommer i sjön på våren, om bara vädret tillåter. Vi åker ofta en tur mitt i veckan och nästan varje dag under semestern. Den behöver inte ligga stilla vid stranden och längta ut från bryggan som de stora båtarna som bara får göra två turer, en på våren och en i augusti.

Jag kan inte bo i vår sjöbod men det gör inget. Vi har ju både båt och tält om vi vill ha omväxling. Jag behöver inga panoramafönster för om jag går upp på mitt berg så kan jag se ända bort till horisonten, ca 1,5 mil. Hade jag ett stort fönster i Finntarmen skulle jag ändå bara se max 200 meter. Inte svårt att gissa vilket jag tycker är bäst.

Och vad skulpturer anbelangar så har jag mer än de flesta. Jag äger hur många stenar som helst och finns det något vackrare än en sten som havet har slipat efter eget tycke. Där finns nästan kolsvarta stenar, röda, vita, prickiga, marmorerade stenar. Där ligger gamla träd som havet polerat till konstverk. Där finns det grönaste gräs jag sett som vajar i vinden. Där finns enorma spikraka ekar som skyddar de som inte vill ha sol. Där finns lindar som blommar och sprider en hänförande doft. Orörd gammal barrskog. Där finns björk och al som fått böja sig för väder och vinden och hänger ut över havet och skapar det mest fantastiska ljusspel och små rum att sitta i med sin cognac eller en kall martini. Att sitta där i solnedgången och se ut över havet som glittrar som guld tillsammans med sin man är inte lätt att ersätta med något som går att köpa för pengar.

Jag är lyckligt lottad som får förvalta denna samling av konstverk och så är jag ju så himla stenrikare. Jag har fått ärva denna förmögenhet av min mormor och morfar och kämpar nu för att förvalta den och jag hoppas att jag en dag ska kunna återställa den i det skick som de lämnade den. Det bästa av allt är att jobbet kommer att vara livslångt och att jag får göra det tillsammans med min man och mina barn och mina syskon. Jag får göra det åt min mor och far som tyvärr inte kan vara med, kanske kan de orka en sväng denna sommar också men då bara för att njuta av skönheten och lite gamla minnen.

Ska börja med ett stort tack till Karin för att jag fick följa med henne när hon med säker hand rattade bilen genom skogen från Norrköping till Ringarum. Det gjorde att jag kunde åka ut till ön redan på torsdagskvällen. Tack även till min man som hade förberett allt så jag bara kunde packa lite kläder i en väska för att sedan åka. Åka ut till min älskade ö.

Vi hade kört över båten till Finnkroken och där stod Cecilia och Christopher med sin packning, också redo för en stunds midsommarfirade.

Vi åkte ut till ön efter att ha stuvat in all packning i båten. Åkte de 20 minuterna ut till ön, packade upp allt igen.

Vi bara gick omkring och myste där en stund i kvällssolen. Grillade lite, drack lite gott vin. Christopher gick ut på en fisketur och Cecilia var lite orolig för honom en stund till hon fick se honom igen på rätt sida om berget. Vi gick till sängs rätt skapligt för att vara allert till det stora skärgårdsfesten :-) Cecilia tog sig ett kvällsdopp.

På midsommarafton vaknade jag som vanligt tidigt men när jag är på min ö så är det inget som stör mig nämnvärt. Det var inte så varmt men vad gör väl det när utsikten, dofterna och ljuden är så underbara. Kokade kaffe och löste lite korsord medan jag väntade på att de övriga skulle vakna. En efter en titta de ut ur sina nattläger. Den första var nog Christopher som satt i morgonsolen och mediterade ut över den gnistrande viken med sina fiskplask och fåglar.

När vi hade fått lite frukost och nytt morgonkaffe så satte vi igång med att göra iordning långbordet, sittplatser och förbereda dukning. Vi reste de andras tält och plockade fram täcken och kuddar. Så var det då dags att hämta en av sällskapet. Viktoria, Emma, Veronica, Andreas, Markku och Hampus. Höll på att glömma Rutan och Chuppe

Vi kastade oss raskt över maten eftersom vi var både hungrig och sugen på det som vi burit fram. Där fanns allt som man bör ha på midsommarbordet. Sill, färskpotatis, dill, gräslök, gräddfil och snaps. Där fanns en hel massa annat som jag inte orkar räkna upp men som ni säker kan tänka er själva. Men där fanns också en nykomling. Jelloshot, en med hallon och en med jordgubb. Personligen så avstod jag denna nyhet då jag har lite svårt för ”mat” som rör på sig. Att bli full på kräm (som jag inte heller kan äta) tänkte jag inte utsätta mig för.

Efter maten så gjorde sig alla hemmastadda i sin tält. Efter det gick vi bort till stranden där vi drack lite bål och öl. Cecilia och Veronica tog sig en simtur. Jag och Hampus gjorde lite kakor och tårtor av sanden. Vi gick lite i vattnet och kastade sten, det är ju kul. Särskilt när det skvätte upp på pappa och Thomas.

Helt plötsligt har det gått flera timmar och vi kände genast att det nog var dags att grilla lite. Så fram med alla grejor. Duka på nytt och plocka fram lite tilltugg till kött, lax och korvar. Sedan blev vi sittande där vid partytältet en bra stund. Några i tältet och några runt brasan. Det är så mysigt att bara gå runt och njuta av att ha nästan alla barn omkring sig. Höra dem prata om gamla minnen och äventyr. Höra hur de skrattar. Se hur de lyser och glittrar. Man tröttnar aldrig på det.

Det blev aldrig mörkt eller var det bara jag som vägrade att se något svart.

Sitter här och tänker på de senaste tiden som har gått. En del saker dyker upp som gör en glad och en del saker gör en ledsen medan andra gör att man blir arg eller besviken. Oavsett vilken känsla som man får av ett minne så är det väl ändå så att man tar dem till sig och begrundar för att sedan ha dem i sin referensbank. Alla saker som man har varit med om gör en rik på erfarenheter, de formar en och gör att man förändras en smula.

Förändringar är bra, säger jag som titt som tätt utbrister i ett "det var bättre förr", men förändringar är bra bara de inte är till för sin egen skull utan har en mening. Alla måste gå vidare och leva livet om inte fullt ut så iallafall så gott man förmår. Man kan inte bara sträva bakåt. Man kan inte sitta och sura över att allt inte blev precis så som man hoppats. Nu blev det så här och jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till min situation. Kanske är man inte alltid så glad i en förändring men man måste ge den en chans.

Jag har under en rätt lång period sett en hel del förändringar, både bra och dåliga. Alla har inte påverkat mig direkt utan bara indirekt. Men visst blir jag påverkad på ett eller annat sätt. Att se hur ledsen någon är i ens närhet kan ibland vara svårt då man inte alltid kan göra något. Att se hur någon har det svårt, är ledsen över det påverkar även mig i mitt liv. Man känner att man inte räcker till. Men samtidigt så ger det mig en annan bild på mitt eget liv och dess innehåll.

Det kan ju tyckas egoistiskt att känna glädje på grund av någon annans sorg. Men visst är det så att man blir lite mera tacksam för det egna. Inte så att man gottar sig i en annans olycka men man tar in, analyserar och blir förhoppningsvis en bättre människa. Någon lär ha sagt ” en klok människa lär av sina misstag och en vis människa lär av andras misstag”. Visst försöker man väl lära av andra men man måste nog lära av sig själv innan man kan lära av andra.

Jag tycker nog att jag har blivit en rätt klok människa med åren. Många är ni som hjälpt mig att bli den jag är. Men vis är kanske att ta i. Min pappa är en vis man, han har 92 år av erfarenheter i sin ryggsäck. Jag kan inget annat än önska att jag en dag ska kunna kalla mig hans jämlike. Det är många som aldrig kommer att komma i närheten av den fantastiska människa som han är. Han är min förebild på min väg genom livet.

Att se en vän med tårar i ögonen när man möter dem på morgonen gör så ont. Man vill skydda dem från allt men man kan inte, ska inte. Man kan finnas där om man behövs men man kan inte leva någon annans liv, ta över deras onda. Värken har sin tid och den lämnar en när man är redo för det, så tror jag. Smärtan är ett sätt att få en att byta bana, hitta en annan väg, en som inte gör så ont. Rätt väg. Att treva sig framåt är rätt. Att klamra sig fast är inte att leva, det är att långsamt kväva sitt liv.

Att se sina nära gråta gör om möjligt ännu ondare, förtär nästan. Men inte ens då kan man göra något, ska inte. Jag finns här och jag stöttar och hjälper men får inte gå in och ”ställa till rätta” även om jag skulle kunna. Jag kan inte, vill inte. Missförstå mig inte. Det jag menar är att det skulle inte vara rätt av mig att ta ifrån någon chansen till att bli klok eller rent av vis när man kämpat sig igenom.

Att älta är bra om ältandet leder en framåt. Att skylla på någon annan för den smärta man har leder inte framåt. Att låtsas glad leder inte någonstans alls. Att förneka sin egen skuld leder bakåt. Att baktala leder åt fanders.

Stanna upp, känn efter, fatta ett beslut, göra ett val, lev. Stanna upp, känn efter, fatta ett beslut, göra ett val, lev. Stanna upp, känn efter, fatta ett beslut, göra ett val, lev.........

Kanske har jag fel. Kanske inte. Ni som lever när jag blir 100 år och vis får veta, det lovar jag.

Jag brukar säga att det är skönt att bli gammal. Skulle inte vilja börja om, få någon annan period i livet tillbaka. Gå tillbaka till en viss ålder. Det är så många som är rädd att det ska bli trist och jobbigt att bli gammal. Än så länge har jag inte märkt något som gör mig orolig för kommande dagar. Det är klart att en förutsättning är ju att man får vara frisk och ha förståndet i behåll.

Men hur var det nu egentligen…

… då för 40 år sedan. Man fick inte göra något som storasyrran fick. Nej, du är för liten. Du måste förstå att… Jo, nog fick man höra det hur ofta som helst. Skitsur blev jag. Tiden gick och man kände av allt konstigt som hände i kroppen. Blodet rusade man blev arg, ledsen, hysteriskt fnittrig, skit sur, ja i stort sätt alla de där jobbiga känslorna, från en sekund till en annan.

Man gick för var dag mer och mer in i puberteten. Ja men erkänn, den var inte rolig. Finnar, okontrollerade svettningar, humörsvängningar, generande hårväxt. Kroppen utvecklades i en rasande fart och hjärnan hann inte på långa vägar med att ta hand om allt. Inte mor och far heller. Rätt konstigt att man efter genomgången pubertet har några föräldrar kvar, de måste väl ha känt sitt samhällsansvar och stått ut. Det kan inte få ränna omkring en massa galna barn på samhället utan någon som ser efter dem. Eller så älskade de mig helt enkelt.

Äventyrstiden. Ett och annat galet äventyr måste man väl erkänna att man gav sig ut på. Skäll när man kom hem. Ut på äventyr – skäll när man kom hem. Man missade tider konstant men kan ju klockan nu. Jag var så jävla smart och morsan var så korkad som inte fattade något. Nu var hon väl inte dummare i huvudet då än jag är nu men det fattade jag väl inte eller så var jag för upptagen av att beundra mitt eget ego och oerhörda intelligens. Jag som var det smartaste som hon kände till. Hennes förlust att hon inte fattade.

Inte fick man vara ute så länge man ville. Kom man försent så blev det ett herrans liv. Visst hade hon sagt klockan nio men halv tolv är väl inte så himla farligt. Hon borde vara tacksam att jag kom hem alls, min blotta närvaro borde ha gjort henne glad. Syrran hon fick minsann… men inte jag. Orättvisorna var enorma på den tiden. Varför skulle jag vara inne vid denna barnsligt låga tid, alla andra fick ju vara ute hur länge de ville. Eller hur var det egentligen, ljög jag lite där? Alla andra var de där som också skulle vara hemma klockan nio men som för att verka häftiga inte sa det till mig. Jag sa inte heller något om att jag hade en tid. Man vill ju inte verka som en mes som gör som mamma har sagt. Då tog man hellre lite skit när man kom hem.

Sen var det det där med att vara med. Man var ju tvungen att vara med, på plats, fanns ju inte mobiltelefoner och internet då. Men problemet var det samma då som nu. Var man inte tillgänglig så var man inte med. Man var tvungen att vara med rätt folk, vid rätt tillfälle, på rätt ställe. Uteblev man mer en gång så var man inte med alls sedan. Då fick man jobba som ett svin för att komma tillbaka på en attraktiv plats. Skitjobbigt, då som nu, men fattade morsan det, nej. Varför fattar inte morsor att man inte kan säga nej till en inbjudan som betyder framgång. Varför fattar inte morsor att man måste vara kvar till siste man ifall han/hon är kvar sent.

Så höll det väl på. Blev man något klokare av allt, jo det blev man väl fast det förstod man inte just då. Det förstod man först när man fick egna barn. Blev man en bättre mor, mer förstående, med humanare tider, mindre krav, slackare linor. Nej, troligen inte, för då hade väl polletten ramlat ner och man förstod sin stackars mor bättre. Man stred väl med sina barn precis som mor gjorde.

Nu undrar ni kanske varför jag skriver detta just nu. Barnbarn heter orsaken. Jag kan nu sitta bekvämt bakåtlutad och se på när mitt barn strider med sitt barn. Jag kan se hans kamp och jag kan se hennes kamp. Ibland med ett leende på läpparna och ibland med en känsla av förståelse för båda parter. Men det är inte min kamp just nu. Jag kommer att se svett och hormoner fara som giftiga pilar i luften och då ska du veta stumpan att detta är bara början. Det blir värre innan det blir bättre.

Tonåringar är rara och söta i ena sekunden och sumpråttor i den andra. Men de växer på sig och blir helt normala. Tro mig jag har sett fem pest råttor förvandlas till riktigt rara, förståndiga vuxna kvinnor.

Det är skönt att vara gammal :-)

Göken hoar ute. Flugsnapparen försöker att locka till sig minst en fru. Gullvivorna är så fina. Tulpanerna håller på att slå ut. Bladen på björkarna är så vackert ljusgröna. En och annan har skippat strumporna. Gräsmattan är grön igen. Häggen har fått stora knoppar. Kvällarna är ljusa. Maskrosorna tittar upp överallt. Parkbänken har kommit fram på jobbet. Årets första åskväder mullrade över Larum J. Knallarna har kommit ut ur vintervilan. Tivolina börjar rulla på vägarna.

Allt detta är väl som det ska i mitten på maj. Men varför är det så kallt att man inte kan vara ute och njuta av allt det fina. Varför har man inte kunnat hänga undan vinterjackan? Varför är det frost på bilen på morgonen? Jag vill att det ska bli varmt. Jag är så trött på sockor, tjocktröjor, fleecfiltar och isskrapor. 

Jag vill gå barbent och barfota. Jag vill dricka morgonkaffet ute. Jag vill åka ut jättetidigt och fiska utan att frysa mig blå. Jag vill plantera ut blommor. Jag vill få fräknar av en dag i solen. Jag vill dricka ett glas vin ute i kvällssolen. Jag vill ha värme. 

Vilken tur att jag inte har lätt för depressioner får då kunde man lätt krypa ner i ett ledigt ide. Dra något gammalt över sig och tjura.

Nu får man tänka positivt. Jag tar min kopp kaffe och går ut. Det regnar ju så himla lite jämfört med i går kväll. Fåglarna sjunger lika fint som när det är varmt. Tycker ju inte om att ha varma fötter. Våren varar ju längre nu när temperaturen inte är över 15 grader. Man behöver inte oroa sig för hudcancer pga. det tunna ozonskiktet när naturen har fixat ett eget UV-filter direkt på himlen, praktiskt. Trädgårdsmöbeln håller sig längre i boden där den inte utsätts för väderpåverkan. Gäddorna växer på sig så de blir stora och feta till sommaren om de får gå kvar i sjön ett tag till.

Idag har jag varit på Konfirmation. Det var jättefint i kyrkan och barnen, förlåt ungdomarna menar jag ju,  var så duktiga. De läste och spelade upp små draman och en tjej, Amanda tror jag hon hette, sjöng så fint. Amanda sjön den svenska översättningen av Leonard Cohens Hallelulja, samma som hennes namne sjöng i Idol och som även Peter Jöback har sjungit, även han på svenska.

Efteråt var vi bjudna till bygdegården. Jeanett, Patrik, Kristian och Tindra hade gjort så fint. Där fick vi smörgåstårta, jättegod var den. Jag träffade  Bibbi och Boa. Bibbi var dagmamma till mina barn när de var små. Roligt att ses och se att de mådde bra. Lite småkrämpor, men så blir det väl med åren, som Bibbi sa. Med var även Yvonne,  Ivan, Josefine med familj. Sedan var det en massa andra där som jag känner igen till utseendet men inte vet vad de heter. Jo, det är klart Viktoria var ju med också.

Höll på att glömma vi firade även Patriks 40-årsdag. Är väl för att han inte ser en dag äldre ut än 25.


Konfirmation – bekräftelse. Oavsett om man är religös eller inte så är det oerhört viktigt att få bekräftelse. Det kan var i både stort och smått. Glöm inte bort att bekräfta varandra även i vardagen inte bara den dagen då man står där i kyrkan som vi gjort så många av oss. Vi tänker på det den dagen och sedan glömmer vi bort det. Vi tänker på det den dag det händer något, kanske några dagar till. Vi lovar att vi ska vara mer förstående, förlåtande och att vi ska se varandra. Ge varandra bekräftelse. Men hur är det egentligen med våra ögon, ser de allt de bör eller ser de bara det som vi orkar med för stunden.

Ser vi alla de som finns omkring oss och som bara längtar efter ett litet tecken på att vi har noterat deras existens. Nja, det är väl lite si och så med det. Välden snurrar på så fort och allt ska vara så vansinnigt online. Är man inte på tå hela tiden så sitter man där på läktaren och känner sig lite utanför.  Då är det lätt att glömma bort att ett leende, ett ord eller en lten beröring kan ge den bekräftelse man behöver för att orka vidare.

Tänk på att det behövs så lite för att göra någon lycklig, mindre sorgsen. Visst orkar vi att bekräfta en annan människa. Visst hinner vi ringa det där samtalet som vi vet att någon väntar på. Visst har vi tid att stanna upp och hjälpa någon, det tar kanske en minut av vårt liv men ger bekräftelse som varar i flera år. Visa någon redan idag att de finns och att de är betydelsefulla.

Konfirmerad – Bekräftad – Verifierad – Intygad – Styrkt – Betyga – Tillstyrkt. Alla likvärdiga ord för i stort sätt samma sak. Spelar ingen roll vilket ord du använder dig av bara gör't.

Det var så skönt att få sitta där i kyrkan idag och tänka. På någon som kändes närvarande. På någon som jag vet sörjer idag. På en särskilt lycklig dag. På min stora familj.

Fredag: Efter många dagar av oro för att resan inte skulle bli av komme vi äntligen iväg kl 10.00 på förmiddagen. Vi åkte först till Storgatan och hämtade upp Viktoria för att sedan åka till Norrköping där Cecilia väntade på att bli upplockad. Därifrån for vi vidare till Skavsta flyplats. På parkeringen så flyttade Viktoria och Cecilia ihop i samma bagage. Vi checkar in och allt går bra. Fick gå på strumporna genom kontrollen men det är ju inte så farligt som i sällskapsresan.

Resan över till Polen gick bra och vi landar enligt planen. Efter att ha hämtat ut bagaget så tar vi bussen till järnvägsstationen för vidare färd till Wroclaw. Det är inte lätt att köpa biljetter och hitta rätt buss när man inte kan ett enda användbart ord på polska. Väl på tågstationen, som för övrigt hade behövt en händig man som min, Fick vi hjälp av en snäll grabb (som pratade både polska och svenska) som förklarade för kvinnan i kassan vart vi ville åka och som förklarade lite för oss hur vi skulle läsa tabellerna. Vi letade upp rätt perong och ställde oss och vänta. Där stod redan ett tåg men vi var lite tveksam eftersom det tåget såg ut att komma ”tillbak från forntiden”. Joodå det var vårt tåg :-) Jaha så då skulle det bli en ny lång resa på stenhårda bänkar. Två och en halv timmes resa genom ett mycket vacker Polen.

I Polen är redan våren långt kommen och det blommar överallt. Forsythia, syren, körsbär och en hel massa andra buskar. Träden hade en hel massa små fina ljuvligt gröna blad. I både Poznan och Wroclaw finns det hur mycket Mistel som helst. De hade invaderat stora träd. Tyvärr lyckades jag inte fånga någon på bild vilket jag sörjer lite över. Träden såg ut som kala stammar med jättestora bollar i.

När vi kom fram till Wroclaw skulle vi leta oss fram till hotellet. Efter lite irrande i gångarna under järnvägen och efter att ha fått rätt riktning utpekad för oss så hittade vi till hotellet. Inte var det byggt igår precis men rent och snyggt. Knastrade dock lite mystiskt under mattorna när vi gick, bubbelplast eller stora termiter? I entrén fanns förutom tjejen i receptionen en vakt. Han berättade för oss om att han varit i tyskland under kriget. Vi förstod varandra med hjälp av lite tyska och mycket teckenspråk. Vi inspekterade rummen och packade upp lite. Sedan bar det av på en sökrunda efter lite mat, våra magar kurrade som åska då eftersom det var länge sedan vi fått riktig mat. Efter lite irrande hittade vi ett ställe som såg bra ut. Där serverades inhämsk mat i en buffé. Man lastade på en tallrik som vägdes och man betalade per kilo. Billigt och jättegott, nästan allt. Jag var inte så förtjust i de små avlånga bollarna av potatis, smakade som överkokta kroppkakor fast utan fyllning. Thomas gillade som skarpt.

Efter maten gick vi en liten sväng för att hitta en ”nattöl” Det är lättare att hitta en sexbar än en öl i de lite mörkare kvarteren bakom station, ha ha. Till slut hittade vi en bar som hette ”speedway bar” och där slog vi oss ned. Nu var det jättemörkt när vi gick mot hotellet för vår första natt i Polen.

Lördag: Vi vaknade rätt hyfsat efter en natt i rätt sköna sängar även om de var lite knarriga. Täckena var så tjocka och tunga så man kunde inte vända sig utan att först vakna och ta i med båda armarna. Efter morgonbestyren gick vi ut för att leta upp något att äta till frukost. Vi hittade ett varuhus och ett litet café. Gott men inte billigt, men då var vi jättehungriga igen.

Efter frukost gick vi upp i gamla stan för att se oss omkring lite. Viktoria hade under vår promenad flera gånger påpekat ” varför stå det en massa tomtar överallt, här är det en till”. Uppe på ett torg i en souvenirbutik frågade Cecilia och vi fick en utförlig berättelse om dvärgarnas betydelse som symbol för kampen mot kommunisnen. Det är en lång historia som jag får berätta en annan gång. I gamla stan tog vi lite kort och drack kaffe. Eller jag kanske ska säga att jag drack en cappuccino och de andra fick varsin jättekopp med kaffefärgat varmvatten :-)

Därefter var det dags att göra sig iordning för resans verkliga anledning, årets första speedway GP. Vi gick till stationen för att ta tåget till Leszno. Resan tog ca 1,5 timmar, lite bättre standard på detta tåget. Taxi till arenan. Vi möttes av ett stort område med öltält och marknadsstånd som sålde rödvita prylar av alla de slag som det stod POLSKI på. Alla var i total extas. Polackerna kan verkligen detta med att ställa till men speedway kalas. Tävlingen var jättebra och vi fick åtminståne några korta ögonblick av lycka då vi fick tjoa och vifta med vår svenska flagga, som helt klar var i minoritet. Vi räknade till tre svenska flaggor bland alla tusen polska. Där fanns en Ukrainska flagga också, vi vet inte om denna någon hade köpt fel eller om han var på fel tävling, det var ingen åkare med från Ukraina.

Efter tävlingen tog i en öl i ett av de jättelika öltälten. Nu syntes inga svenska flaggor mer än vår till. Vi minglade lite med polackerna som gav oss en och annan flyktig kommentar: Szwecja, Toni Rickardsson, the best. Och vi kunde ju inte göra annat än att hålla med.

Så tog vi en taxi tillbaka till stationen för vår färd tillbaka till Wroclaw. Vi var ganska ensamma där. På stationen kände vi att vi nog ville ha lite i magen. Thomas och jag tog en kaffe och varsin skinkmacka. Cecilia och Viktoria beställde en cheesburgare, det ända på menyn som de visste vad det var. HAHA, blev de blåsta eller. Vi har aldrig sett på något liknande. Det var ett bröd likt Pitabröd som var fullproppat med ja gud vet vad. Surkål, rödbetor, en ost som smakade skunk och en hamburgare som var som en slankig, kokt, halvslemmig svamp. Skrattade så det hördes över hela stationshuset.

Så kom de ifatt oss, Tomaz Gollobs fanclub. De framkomligt vällde in på stationen med sina tutor och sin hyllningssång till sin store idol. De förde helt enkelt ett jävla liv men var inte på något sätt orevliga. Återigen fick vi höra Szwecja, Toni Rickardsson, the best.

Eftersom vi hade köpt biljett i förväg så stod lugnt där på perongen och väntade på att tåget skulle komma. Döm om vår förvåning när tåget redan var fullt. Vi fick stå de 1,5 timmarna tillbaka till Wroclaw på våra redan ömma fötter. Det var onekligen skönt att krypa ned i den knarriga sängen efter det. Man var till och med tacksam för det tjocka täcket eftersom vi var lite frusna, både av kyla och trötthet.

Söndag: Klockan 10,57 går färden tillbaka till Poznan med tåget. Denna resa sittande och i riktigt sköna säten. Resan gick lite fortare när man sitter bra och tåget inte överröstar allt. Vi tar en taxi till hotellet som ligger mitt i gamla stan. Efter att ha checkat in går vi ut på vår jakt efter lite mat, igen. Vi hittar enen uteservering på ett torg och får varsin god sallad, Thomas tog pasta som han tyckte var lite snålt tilltagen. Mätta och belåtna gick vi en runda och studerade lite sevärdheter, köpte kort som vi aldrig skrev eller postade :-) Kom inte ihåg dem förrän nu när jag skriver detta. Hittar ett köpcenter där vi handlade lite, kunde ha köpt hur mycket som helst om plånboken varit större.

Tillbaka upp till gamla stan för att äta lite middag, klockan har hunnit att bli nio redan. Äter på en liten pub med westerntema. Vi fick jättegod mat och gick därifrån med glada miner. Även vår servitris var glad att hon hade haft oss som kunder. Vi lämnade nämligen alla våra småpengar tillsammans med betalningen för notan. Vi behövde dom ju inte eftersom vi skulle åka hem. Till hotellet och isäng.

Måndag: Uppe vid halv sju och trippa ned de tre våningarna för ett bloss, släpa sig upp igen för att äta frukost. Packa ihop allt och bagage och tar en taxi till flygplatsen. 75 kronor kostade det och då ska ni veta att vi åkte ganska långt. Väl inne i terminalen så köper vi cigaretter för våra sista zloty. Efter att vi paserat kontrollen och jag stod i kön för att betala min parfym så hör vi hur de ropar i högtalarna ”bla bla Karlsson, passenger to Stockolm Skavsta contact the information”. Först så tänkte jag att det var lite kusligt men slog bort det rätt snart. När de efter en stund senare ropade ”Viktoria Karlsson, passenger to Stockolm Skavsta contact the information” blev jag hur nervös som helst. Det är mitt barn de vill ha tag på. Många tankar hinner passera hjärnan då. Min lilla Vicke, polskt territorium, nej nej. Som tur var hade hon bara blivit utvald för en rutinkontroll och fick svara på några frågor om sin familj och vad hon gjort i Polen och visa sitt bagage. Sedan lät de henne komma tillbaka till en orolig mamma och storasyster. Tack, Thomas som följde med henne. Det var nog med en hel del lättnad som ve kände planet lyfta för vår färd hem not Sverige.

Väl hemma så kasta jag mig över kaffebryggaren, äntligen riktigt kaffe. Satte oss ute i trädgårdsmöbeln och njöt. Glada över alla roliga minnen. Vilket är nästan oundvikligt med de galna systrarna med på resan.

Visst, vi har inga syrener och forsythia som blommar ännu. Det är inte 20 grader varmt ännu. Vi har inga tomtar som behöver påminna oss om svåra tider. Vi har sittplats på tåget när vi bokat en biljett. Vi har drickbart kaffe.

Borta bra men hemma bäst.

Igår var jag på Slottet på eftermiddagen. Jag jobbade som hantlangare av verktyg till min man. Då vill det till att man vet vad en fast nyckel 13 är. Man måste veta skillnad på en tång och en polygrip. Det är även viktigt att vara beredd på att leta upp något att slå med och något att peta med. Det är tuber med klet i och rör hit och dit. Han bytte ljuddämpare på min bil, egget som Viktoria säger, så det är väl inte mer än rätt att jag hjälper till. Jag kan inget om hur bilar fungerar men jag har blivit rätt bra på att hitta rätt verktyg under årens lopp.

Av någon underlig anledning så är det nästan alltid kallt där man ska stå och vara beredd. Ingen sol och bara snålblåst. Smutsig blir man också även om man är försiktig. Det är alltid jätteskitigt i verktygslådor, på verkstadsgolv, ja i hela verstadsmiljön faktiskt. Ingen miljö precis för en inbiten ”pennvässare”.

När vi var klara med bilen så vankades det grillat och potatisgratäng inne på Slottet. Jättegott. Vi åt till vi var proppmätta och inte kunde få ned en bit till. Då får vi kaffe och ur frysen kommer en halloncheesecake. Jösses så god den är, går inte att tacka nej. Så vi var ju tvungen att pressa ned den också.

Mor och jag hade före billagningen varit runt och pekat ut kommande blommor för Peter så han vet var han ska sätta spaden och var han ska låta bli :-). Vi hittade vitsippor som jag lovade att plocka till mor innan hon åkte hem. Det glömde vi bort när magarna var stinna av allt förtäring. Jag får väl försöka att kompensera det vid ett annat tillfälle.

Vi Slottet finns en jättefin sort gammaldags påsklilja, en sådan där med dubbla blommor. De är så fina. Ska nog försöka tigga till mig ett par lökar. Där finns även en Kaprifol som antagligen inte heller har senaste snitt. Ska bli jättespännande att se hur den ser ut. Kaprifol är en av mina favoritblommor. De doftar ju så ljuvligt. Vid huset finns det även Aklejor, Vallmo och någon form av rosbuske lite här och där, när det börjar blomma så blir det nog jättefint. Där finns så mycket Syrener att de behöver nog inga doftljus på Slottet om en dryg månad eller så.

Det är så spännande att gå runt och gissa vad alla små knölar och knoppar i olika färger kan tänkas bli när de växt upp. Ska bli skoj att följa den närmaste månaderna.

Det är väl så här vi känner. Visst är det underbart med den där känslan som växer. Växer för varje minut, timme, dag, månad och år. Man vill vara. Man vill känna. Man vill förbli. Man vill ha mer.

Så här beskriver bruden i Höga Visan sin kärlek: “Min vän är strålande vit och röd, härlig framför tio tusen. Hans huvud är finaste guld, hans lockar palmträdsvippor, och svarta såsom korpen. Hans ögon likna duvor invid vattenbäckar, duvor som bada sig i mjölk och sitta invid bräddfull rand. Hans kinder liknar välluktrika blomstersängar, skrin med doftande kryddor. Hans läppar äro röda liljor; de drypa av flytande myrra. Hans händer äro tenar av guld, besatta med krysoliter. Hans midja är formad av elfenben, övertäckt med safirer. Hans ben äro pelare av vitaste marmor, som vila på fotstycken av finaste guld. Att se honom är såsom att se Libanon; ståtlig är han såsom en ceder. Hans mun är idel sötma, hela hans väsende är ljuvlighet. Sådan är min vän, ja, sådan är min älskade, I Jerusalems döttrar.”

Om man får ha förmånen att vara samman länge blir väl beskrivningen snarare så här: Hans lockar är borta och hårfärgen är väl mest grå. Synen har väl blivit sämre men det är ju bra för då ser han ju inte alla mina brister så bra. Hans händer är väl lite slitna av ålder och arbete. Midjan är väl ett minne blott. Hans ben har lite skavanker efter törnar och skorna har väl oftast stålhätta och är fotriktiga. Han för väl inte så mycket ljuvligt väsen heller om han inte får tag i ett verktyg med motor. Men vad gör väl det. Sådan är min vän, ja, sådan är min älskade.

Kilona är för många. Jag både hör och ser sämre. Jag går inte lika fort och springer aldrig. Rynkorna är fler, munnen smalare och höfterna bredare.  Håret grånar och blir tunnare medan midja och benen blir tjockare. Armarna blir svagare och liknar en mager gädda.

Men trots alla våra skönhetsfel så vill vi vakna varje morgon med varandra. Lyssna på sången –  det är så vi känner. Ni får den av mig.

Vakna varje morgon - somna varje natt
Och vakna varje morgon - med dig

Dag och natt - genom gråt och skratt

En omöjlig dröm men jag bär den
Inom mig - överallt
 http://www.youtube.com/watch?v=syzz2OnNrjA

Tänkte skriva lite om mitt nya förhållande, facebook. Konstig värld man har hamnat i. Jag förstår inte hälften skulle jag tro men jag är under ”progress” och då menar jag framsteg snarare än framfart. Där finns så mycket att lära ännu. Där finns även sådant som jag inte vill lära mig och sådant som jag hoppas att jag aldrig kommer att lära mig.

På fb som jag har sett att man kallar det, fb* som för övrigt har en helt annan betydelse för mig, finner man vänner som man tappat bort för länge sedan. Om man vill hitta dom vill säga. Man kan ta upp kontakter som man saknat, om man hittar dom. Man kan hitta ovänner också eller ännu smartare man kan hitta vänner som är vänner med ovänner då kan man smygtitta lite på vad de håller på med utan att man för den skull erkänner dom som vänner. Fiffigt va.

Jag har inte haft facebook så länge men måste väl erkänna att det är rätt kul. Innan jag skaffade det så sa jag alltid att det där är inget för mig, jag har inte tid. Men visst tar man sig tid. Är ju kul att kolla lite, kommentera lite här och där. Skriva något som man vill att någon ska veta, så där lite i förbifarten. Eller man kan skriva något som man verkligen vill att alla ska veta.

Man kan även lägga upp kort, det tycker jag är roligast. Älskar att titta på kort. Både mina och andras. Jättekul. Kan gå igenom ett album gång på gång för att titta efter olika saker.

Men visst är det ändå rätt konstigt hur det har blivit med hjälp av internet, facebook. Tidigare så fick man skriva ett brev och sedan fick man vänta hur länge som helst för att se om man skulle få svar. Woooops, nu har man svar inom några sekunder. Fantastiskt. Men det är lite skrämmande också för just att det går så fort gör att eftertanken faktiskt kommer lite på skam. Om jag är lite för snabb att kommentera någons inlägg så står det där, oåterkalleligen. Visst man kan ta bort det eller lägga in ett nytt inlägg med en förklaring men skadan kan redan vara gjord.

Man kan visserligen lägga till förklarande så tecken efter sin text, som små smilisar :-) =) :(, men det är ändå den som läser som lägger in betoningen. Som bestämmer hur min text ska läsas. Tänk om de läser fel, tänk om de lägger betoningen på fel ord. Då kan det bli en helt annan innebörd av orden än jag hade tänkt mig. Om jag t.ex. skriver ”kommer du nu” så kan det ju betyda tre olika saker. Om man hade hört min röst så skulle man veta vad jag menade, nu får ni gissa. Menar jag kommer du nu eller kommer du nu eller kommer du nu. Ja, som ni förstår så är det inte så konstigt att man blir missförstådd ibland.

Om jag skriver kommer du nu så läser du kanske skynda dig. Men om jag lägger till en smilis så har jag ju lagt lite ironi bakom orden och du tror att jag menar att du aldrig kommer i tid. Fast egentligen så menade jag: kommer du nu, att just du kommer och med en smilis bakom visar jag att jag är glad över det.

Så med detta skulle jag vilja säga att om det är något viktigt som man vill säga varandra så bör man träffas. Då ser man kroppsspråket, hör betoningen och kan få direkt feedback på om man fattade fel.

*FB för mig betyder förbrukningsställe. Den förklaringen säger säkert inte er andra någonting. FB är ett ställe där man förbrukar el.

Jag har ett barnbarn, ett riktigt barnbarn. Han är elva år och han är en av mina största skatter. Det är så himla kul när han kommer till oss och vi får vara tillsammans. Trots sin ålder så vill han fortfarande vara med mormor då och då. Jag suger åt mig varje minut eftersom man vet att det kommer en tid då konkurrensen blir stenhård. Det kommer mopeder, tjejer och ”vanliga” kompisar som man ska slåss med om hans tid.

Ett litet plus är väl att jag äger två mopeder och tjejerna här är ju lika snygga som i stan.

När mitt barnbarn kommer till mig så brukar han få önska middag. Oftast så blir det chili con carne, det tror jag är hans favorit. Jag har ett eget recept och den är verkligen god. Mycket kryddor och lite mörk choklad i, mums.

Vi tycker om att mysa lite till kvällen med film och något smaskigt att tugga på. Vi brukar se något barnvänligt :-) sist blev det en inte allt för lyckad film med Dolph Lundgren. Ja ja det där med trumpinnarna var väl inte så lyckat kanske men vi bestämde oss för att sensmoralen i filmen var: Rör inte min frisyr för då kan det gå illa.

Han har en skön humor mitt barnbarn det har han haft sedan han var liten. Han har ofta lite underfundiga kommentarer med knorr på. Han har lätt till skratt och har väl endast vid ett fåtal tillfällen surat lite. Men vilka barn gör inte det till och ifrån. Jag antar att han hemma är som alla andra barn som testar gränser och visar upp hela sitt register av galenskaper men hos mormor är han ett snällt barn :-)

På söndag ska han spela sin första match i bowling. Det kommer att vara en stolt mormor som står vid banan och håller tummarna. Om du läser det här så ska du får ett sista gått råd. Glöm alla goda råd som du fått om hur du ska stå, gå, hålla, släppa, titta och gud vad det kan vara som vi tjatar om. Glöm allt det och gör din grej och ha framförallt roligt. Om du åker dit för att ha skoj så kommer det att gå jättebra.

Nu undrar ni säkert varför jag i första stycket skrev ”riktigt” barnbarn. Jo han äter själv sedan länge. Han går på toa själv. Han kan prata och har ett utmärkt bordsskick. Han skäller inte på mig när jag kommer. Han kan borsta sitt hår själv. Han går i skolan och kan läsa, skriva och göra fina saker i slöjden. Han kan sjunga och kan en hel del engelska.

Han har förändrats en del på tio år men är fortfarande lika givmild och lika go. Här på kortet är vi i Oknö och firar midsommar.

Idag är det 6 april och det är tidig morgon 05.00, fortfarande mörkt ute. Jag har kokat kaffe och tagit in tidningen till min man innan han åkte till jobbet. Har ögnat igenom tidningen och läst lite bloggar. Varit ute och tagit ett bloss och hamnade mitt mellan två rödhakar som hade en kärleksfull morgon sång. Jag hoppas att det blir bra väder idag eftersom jag har semester. Tänkte förbereda mig lite inför sommarens blomsterprakt, hoppas jag.

Ska bära upp mina pelargoner ur källaren och se ifall det är något liv i dem. Fick en liten påminnelse av mor när var där i helgen. Hon hade redan fått fart på sina. Men det är klart hon kan det där med pelargoner, har alltid så fina. Fick en brudslöja av Marina i födelsedagspresent och den måste också tas om hand. Fick Freesia lökar också men de ska inte sättas riktigt ännu. Det blir nog jätte fint, fast lite senare i sommar.

Eftersom helgen har varit så fin så blir man lite insprerad att fixa till så att man är förberedd inför den stundande våren och sommaren. Trädgården ser lite tilltufsad ut efter vintern. Gräsmattan är platt som om en ångvält kört fram. Ska det blir gräsmatta igen tro, vi får hoppas det. Nu är den bara platt och blöt. Rabatterna måste snyggas till och grusgången krattas. Gruset har lagt sig i vallar utmed kanterna av allt skottande. En hel del grenar har gått av på buskarna. Måste klippas lite både här och där. Lite ruttna äpplen har tinat fram, var visst inte så duktig att kratta innan snön kom och gömde allt skräp.

Det är mycket att stå i så jag hoppas att det blir väder att vara ute i.

Helgen har som sagt var varit kalasig, i dubbel bemärkelse, jag har haft glödjen att ha många gäster. Hela familjen har varit hemma hos oss. Tyvärr inte far eftersom han var sjuk men som tur är kände sig bättre när vi var och hälsade på påskdagen.

Alla våra barn har varit hemma i helgen och det gör mig så glad. Dit räknas även Lucas och Hampus (bonus). Det är lycka att vara med dem. Att höra dem skratta och snattra ;-) Att få se dem växa och då menar jag inte på längden utan som människor. Att se hur de utvecklas och att se hur de formas av det som livet gett dem, tvingats på dem. Att se att även om livet inte alltid är en dans på rosor så har Thomas och jag ändå gett dem redskapen för att klara sig, de är självgående. De står i blom, är inga små knoppar längre som vi måste akta för frosten. De kommer att palla en frostnatt.

Och skulle det bli riktigt riktigt kallt så kommer vi sättandes med täcket och sveper in er. Inte för att vi måste utan för att vi vill och troligen för att vi inte kan låta bli.

Blev min födelsedag annorlunda eller...fyller ju första april så jag trodde ett tag att någon drev med mig. Den började ju så bra med att jag fick en födelsedagspresent av min man. En jättesnygg vit skjorta som ajg nog ska stila omkring i imorgon. Sedan åkte jag till jobbet och väl där så tänkte jag ändra på min semester lite. Men inte då. Har man ingen att byta med så får man inte byta även om inte på något sätt ”äventyrar” produktion och kvalitet. Ja ja man får väl försöka vänja sig vid tanken på att orättvisorna styr. Jag som trodde att eftersom jag har flyttat på en eller flera veckor i 8 års tid inte skulle ha några problem med att få flytta nu. Men där trodde jag fel. För om man vill flytta på sina semesterveckor då räknas inte det som samma. Om ni förstår vad jag menar.

När den värsta svallningen gått över så var det dags att åka hem. Jag hade parkerat nere i hamnen. Men va f.....n händer då, jo jag har fått parkeringsböter. Det brinner naturligtvis av igen. Jo visst var det mitt eget fel eftersom jag inte hade lagt upp parkeringstillståndet i rutan. Intalar mig själv att ingen annan än jag var skyldig till det.

Körde iväg mot Klockartorpet för att hämta Marina och Lucas. Hamnade bakom en stinkande Mersedes som spydde ut svart illaluktande avgas på mig. Den lilla miljösvinet skulle naturligtvis nästan lika långt som jag. Kännde hur det blev varmt i hjärnan igen.

Hämtade upp Marina och Lucas och vi åkte till Willys i Söderköping för att handla. När vi hade kommit in 10 meter i affären så kom där en galen kvinna som redan i entrén hade överskridit hastighetsgränsen för dagligvaruhandel. Hon rammade mig i sidan på sin vansinnesfärd mot sill och ägg. Jag kände hur det tände till på alla 8 i ett ögonblick. Jag bara gapade rakt ut något om galna människor. Jag såg hur leendet spred sig i ansiktet på Marina när jag högt och tydligt deklarerade att ”jag är visserligen inte fet men nog är jag stor nog för att synas”.

Nu har jag och flickorna fixat lite att äta på till imorgon och som tur är så har lyckan vänt. Dagen slutade bra tillsammans med min familj.

Sitter här och tänker på vad som ska ordnas inför påsken. Man måste handla men först måste man bestämma sig för vad man vill ha att äta. Marina förslog något gult och Viktoria ägg. Det är väl bra men jag tror jag behöver en något utförligare nota än så. Påsken känns ju inte så "viktig" som julen med en massa traditionella krav som julen, men lite vill man ju ändå ha som det alltid har varit. Sillen den vill man ju inte vara utan. Äggen är ju ett måste. Jansson är ju inte dumt det heller. Köttbullar är ju alltid gott. Ja så håller tankarna på och snart har man väl gjort allt man brukar göra.

Men det är en massa annat också som måste fixas. Kvasten ska ses över så att den funkar som den ska till imorgon. Vore ju pinsamt om man fick lov att nödlanda eller hemska tanke, om man skulle krascha. Måste leta upp katten för den tappade jag i fjol. Kanske kan få låna Mysan. I värsta fall få jag väl ta en av hundarna, blir väl ett jävla liv på Blåkulla med alla katter som ränner där, men det kan nog bli en skojig upplevelse. Kopparpannan ska putsas. Glömde det ett år och då blev jag mobbad av en riktig sat(påsk)kärring. Hucklet ska strykas och kjolen lappas. Fick en reva i den när jag landade förra året. Hade hela gärdet för mig själv men var naturligtvis tvungen att stila och åkte in i tallen. Undrar hur vädret ska bli, hoppas att det blir hyfsat. Fattar ni hur kallt det är om benen när det är minusgrader. Ingen AC och stolvärme precis. Har ju inte senaste snitt på min kvast kan man säga. Har funderat på att byta upp mig någon årsmodell men jag har ju haft den här nu i rätt många år och har ju liksom lärt mig att gilla den. Gammalt gediget hantverk, krakstör och björkris.

Nu börjar barnen att bli så stora så om jag har lite tur är det kanske någon av dem som vill följa med i år. Vet att de har kvalifikationerna för att bli riktigt bra påskkärringar. Humöret, temperamentet och ingen av dem är ju flygrädd vad jag vet. Skulle vare en mäktig syn när vi startar och landar, sex glada kärringar på rad.

GLAD PÅSK