mormoringalill

Jag brukar säga att det är skönt att bli gammal. Skulle inte vilja börja om, få någon annan period i livet tillbaka. Gå tillbaka till en viss ålder. Det är så många som är rädd att det ska bli trist och jobbigt att bli gammal. Än så länge har jag inte märkt något som gör mig orolig för kommande dagar. Det är klart att en förutsättning är ju att man får vara frisk och ha förståndet i behåll.

Men hur var det nu egentligen…

… då för 40 år sedan. Man fick inte göra något som storasyrran fick. Nej, du är för liten. Du måste förstå att… Jo, nog fick man höra det hur ofta som helst. Skitsur blev jag. Tiden gick och man kände av allt konstigt som hände i kroppen. Blodet rusade man blev arg, ledsen, hysteriskt fnittrig, skit sur, ja i stort sätt alla de där jobbiga känslorna, från en sekund till en annan.

Man gick för var dag mer och mer in i puberteten. Ja men erkänn, den var inte rolig. Finnar, okontrollerade svettningar, humörsvängningar, generande hårväxt. Kroppen utvecklades i en rasande fart och hjärnan hann inte på långa vägar med att ta hand om allt. Inte mor och far heller. Rätt konstigt att man efter genomgången pubertet har några föräldrar kvar, de måste väl ha känt sitt samhällsansvar och stått ut. Det kan inte få ränna omkring en massa galna barn på samhället utan någon som ser efter dem. Eller så älskade de mig helt enkelt.

Äventyrstiden. Ett och annat galet äventyr måste man väl erkänna att man gav sig ut på. Skäll när man kom hem. Ut på äventyr – skäll när man kom hem. Man missade tider konstant men kan ju klockan nu. Jag var så jävla smart och morsan var så korkad som inte fattade något. Nu var hon väl inte dummare i huvudet då än jag är nu men det fattade jag väl inte eller så var jag för upptagen av att beundra mitt eget ego och oerhörda intelligens. Jag som var det smartaste som hon kände till. Hennes förlust att hon inte fattade.

Inte fick man vara ute så länge man ville. Kom man försent så blev det ett herrans liv. Visst hade hon sagt klockan nio men halv tolv är väl inte så himla farligt. Hon borde vara tacksam att jag kom hem alls, min blotta närvaro borde ha gjort henne glad. Syrran hon fick minsann… men inte jag. Orättvisorna var enorma på den tiden. Varför skulle jag vara inne vid denna barnsligt låga tid, alla andra fick ju vara ute hur länge de ville. Eller hur var det egentligen, ljög jag lite där? Alla andra var de där som också skulle vara hemma klockan nio men som för att verka häftiga inte sa det till mig. Jag sa inte heller något om att jag hade en tid. Man vill ju inte verka som en mes som gör som mamma har sagt. Då tog man hellre lite skit när man kom hem.

Sen var det det där med att vara med. Man var ju tvungen att vara med, på plats, fanns ju inte mobiltelefoner och internet då. Men problemet var det samma då som nu. Var man inte tillgänglig så var man inte med. Man var tvungen att vara med rätt folk, vid rätt tillfälle, på rätt ställe. Uteblev man mer en gång så var man inte med alls sedan. Då fick man jobba som ett svin för att komma tillbaka på en attraktiv plats. Skitjobbigt, då som nu, men fattade morsan det, nej. Varför fattar inte morsor att man inte kan säga nej till en inbjudan som betyder framgång. Varför fattar inte morsor att man måste vara kvar till siste man ifall han/hon är kvar sent.

Så höll det väl på. Blev man något klokare av allt, jo det blev man väl fast det förstod man inte just då. Det förstod man först när man fick egna barn. Blev man en bättre mor, mer förstående, med humanare tider, mindre krav, slackare linor. Nej, troligen inte, för då hade väl polletten ramlat ner och man förstod sin stackars mor bättre. Man stred väl med sina barn precis som mor gjorde.

Nu undrar ni kanske varför jag skriver detta just nu. Barnbarn heter orsaken. Jag kan nu sitta bekvämt bakåtlutad och se på när mitt barn strider med sitt barn. Jag kan se hans kamp och jag kan se hennes kamp. Ibland med ett leende på läpparna och ibland med en känsla av förståelse för båda parter. Men det är inte min kamp just nu. Jag kommer att se svett och hormoner fara som giftiga pilar i luften och då ska du veta stumpan att detta är bara början. Det blir värre innan det blir bättre.

Tonåringar är rara och söta i ena sekunden och sumpråttor i den andra. Men de växer på sig och blir helt normala. Tro mig jag har sett fem pest råttor förvandlas till riktigt rara, förståndiga vuxna kvinnor.

Det är skönt att vara gammal :-)