mormoringalill

Ibland blir jag så arg på mig själv som aldrig lär mig. Man kan ju tycka att efter så många år så borde man ha lärt sig att ta besvikelser, men inte då. Varför ödsla en massa tid och ork på sådant man ändå inte kan påverka genom att överreagera utan endast genom att agera. Men agerar man då, nej då. Man blir sur och retlig och en pest för sin omgivning. Man gnäller och är besvärlig.

Tyvärr är det väl så att jag inte tycker om att inte få som jag vill. Jag vet att man inte alltid kan få det men ändå så blir man besviken. Jag vet, man ska vara glad för det man har fått och inte sur för det man inte fick. Väldigt kloka ord som jag ofta sagt till mina barn, men lever jag upp till dem då, nej. Man målar faan på väggen och gnäller. Skulle ju kunna vara förståeligt om det hade varit någon, en människa som gjort mig besviken. Då hade jag kunnat använda alla mina bra argument för att få min vilja igenom. Nu går tyvärr inte det eftersom föremålet för min irritation är en händelse som inte ens har hänt ännu. Helt galet, visst.

Nu har jag gnällt lite till så nu får det vara bra. Går och lägger mig och hoppas på en bättre dag imorgon. Det blir det säkert. Glida omkring länge i morgonrocken, dricka kaffe vid brasan, äta lång frukost, lösa melodikrysset, köra flyttlass. Ja, det sista vete sjutton om det verkligen hör till det goda en lördagsmorgon men vad gör man inte för sin familj ;-)

 

Fattar inte varför alla ska hålla på och flytta hela tiden. Hit och dit. Bygg om istället så blir det som nytt fast på samma ställe. Jag vägrar att flytta på mig och jag har förbjudit min man också. Han får helt enkelt bo kvar här han med :-) Jag tycker om att få min vilja fram.

Jag tror att det är vår nu. Det är visserligen mörkt ute ännu, klockan är fyra bara, men man kan ändå ana våren. Jag satt nyss på trappan och någonstans där ute i mörkret så sjöng en koltrast, bara för mig. Långt borta i skogen hörde jag en uggla. Mina lampo har smält fram utmed gången och snön har fått ge med sig i mitt fikahörn under köksfönstret. Man kan ana att det kommer upp lite blommor i rabatten som är till hälften snöfri. Det är så tyst och stilla.

Vår båt har tinat fram och till helgen ska jag försöka klättra in i den. I väntan på att isen ska släppa sitt tag om Östersjön så ska det rustas för nya äventyr. Ser fram emot att få börja fixa med den. Sy nya dynor. Skura bort vintern. Göra i ordning kapellet. Längtar som en galning efter att få göra första turen ut till ön.

Självklart finns det en sång som handlar om Sju vackra pojkar. Den sjöngs av Siw Malmkvist för länge sedan. Jag har dock ingen aning om ifall dessa vackra gossar är FBK-fans men troligen är minst en av dem det. En håller nog på HV71 och en på LHC. En ung man är duktig i bowling och en kör omkring i sin nya bil. En finns i Nässjö och gör sin flickvän glad och en går i Västervik och väntar på att få ta sin kära hem till Viken. Två sliter i Slottet som kungens lilla piga.

Hoppsan det blev visst nio vackra pojkar. Men va fasen, ju fler desto bättre.

...och fem av dem tillhör min familj.
Kom att tänka på denna gamla visa idag och kunde inte förstå, hur kunde han som skrev den för så länge sedan känna till Thomas och mina flickor. Nu finns det säker de som tycker att jag har fel, men se det har jag inte. När jag tänker efter så skulle de andra två också kunna vara min, på sätt och vis. Det beror ju på var man drar gränsen för att kalla något för sitt eget.

Först har vi ju lilla Saga som är en riktig goding och som nog kommer att bli ett vackert inslag i ringen när hon blir stor.

Det är ju svårt att välja en viss person till den sjunde vackra flickan.
Min arbetskamrat Karin som allt är omtänksam och många gånger har varit en sann vän. Inte bara på jobbet utan mycket mer än så.
Min storasyster som alltid finns där för mig även om vi inte ses så ofta som vi gjorde förr i tiden.
Mina svägerskor som jag känner har tagit in mig i sina familjer, känner mig välkommen.
Helene som jag lärde känna för över 20 år sedan när hon flyttade in i huset bredvid.
Lena och Marie som jag har gjort så mycket roligt tillsammans med.

Skönhet sitter inte alltid på utsidan. Det vackra som finns på insidan och som man aldrig får se om man inte lär känna personen är ibland det vackraste.

Alla dessa flickor är vackra både på utsidan och på insidan. Och visst är de mina.

Sju vackra flickor i en ring
sju vackra flickor i en ring,
vackraste flickor häromkring
ibland de flickor alla.

Igår fyllde min man år, inte så mycket bara tre år mer än jag. Han är en lagom tjock man i sina bästa år. Inte för att det spelar så någon roll hur han ser ut men jag tycker att han är fin. Det är inte det som gör att jag älskar honom så mycket. Det gör jag för så många andra saker skull. För visst måste det vara kärlek, helt säkert.

 

Hur jag kan vara så säker? Det är lätt. Ingen har någonsin fått mig att känna mig så varm inuti för så många små saker. Våra fingrar snuddar lite vid varandra, ändå känns det som en omfamning. Han går förbi mig i köket och jag känner hands andedräkt i nacken, det blir knottrigt på hela kroppen. Han ser när jag behöver tröst, det behövs inga ord. Han känner när jag är orolig och har alltid tid med mig då. Han låter mig sura färdigt utan att avbryta, en mycket god egenskap :-). Han är aldrig grälsjuk. Han tänker ofta samma tanke som jag, samtidigt. Jag älskar att sitta och se på honom när han går omkring och tänker, när han är i den där världen där han löser sina problem och gör ritningar.

 

Det finns ingen svartsjuka i hans sätt att vara mot mig. Det gör mig glad för då vet jag att jag är älskad tillbaka. Jag behöver aldrig känna att jag ska skynda mig hem för att slippa misstankar. Jag skyndar mig hem för att jag trivs bäst i hans närhet. Det finns inget fördömande i hans sätt att vara därför kan jag vara mig själv och behöver inte förställa mig. Jag behöver inte dra små nödlögner för att skyla över mina misstag, han blir ju inte arg. Han är ärlig och kan visst ifrågasätta mig men alltid på ett konstruktivt sätt. Jag har aldrig känt mig så lugn och harmonisk och ändå så bubblande full av känslor i någon annans närhet.

 

Jag är så lyckligt lottad som har en man som inte bara är smart och snäll han är jävligt händig också. Det är han som har gett byggnorm-karlson ett ansikte, och det helt utan ritningar, även om han säkert hade föredragit det. Men han får inga ritningar av mig, ja jag vet, det är lite egoistiskt av mig. Men vad gör man inte för att se honom gå och tänka en stund :-).

 

Tänk vilken lycka att få bli älskad av en sån man och att jag får vara hans fru.

...eller det var bättre förr
Vad är det man menar när man säger "det blir bättre sen"? Hur kan man veta det, ja, det gör man väl inte men man säger det ändå. Bättre sen, när då, hur mycket senare? Om det redan är bra och det har varit bra en längre tid blir det då bättre sen eller blir det bara annorlunda, varken bättre eller sämre. Och om det var bättre förr och det kommer att bli bättre sen hur ska man veta när man går från förr till sen. För om man har det bra nu och hade det bra förr, fast annorlunda, vilket är det som gäller då?

Så om man har haft det bra förr och vill ha det bättre sen så kan man komma att gå omkring och bara vänta på sen och då händer det inget. Man bara väntar och väntar och inget händer, livet går en förbi och man glömmer bort att leva. Så lev inte i förr eller sen utan lev det nu och här. Det är detta som är.

Jag har gjort så mycket i mitt liv och visst tänker jag på förr och på sen men jag gör mitt bästa för att leva här och nu. Jag hade det bra förr och jag har det bra nu, visst skulle det kunna bli bättre men det känns inte så viktigt nu. Nu har jag det bra, räcker inte det?

Jag började mitt vuxna liv med att leva med mina barns far, förr, vi hade det bra. Sedan levde jag som självgående några år och det var väl rätt bra det med. Lärorikt och stärkande. Sen kom Thomas in i mitt liv och vi lever inte bättre, vi lever tillsammans. Tillsammans här och nu. Vi har tillit, respekt och tron på varandra inget förr eller sen.

Så till alla er som jag har sagt "det blir bättre sen" får jag väl lov att be om ursäkt eftersom detta inte hade några som helst vetenskapliga belägg. Mitt ända försvar är väl att det var 100% ärligt menat. Det jag troligen egentligen menade var att min förhoppning är att det inte ska blir sämre. Utvecklande och annorlunda och nu.

Vaknade upp och slängde mig upp för att titta ut - det var inte sant, fast det visste jag väl egentligen. Det låg kvar, det tjocka täcket av snö som har förpestat mitt liv en längre tid. Jag drömde att Thomas hade tagit fram lilla utemöbeln och ställt i hörnet utanför köksfönstret. Kokat kaffe och bakat en sockerkaka. Hur blåst blev inte jag då.

Drömmen kom sig nog av att vi igår varje gång vi gick ut hackade och öste i den metern tjocka snö och is hög som legat där, 30 cm kvar nu. Sockerkakan var nog Peters fel :-).

Nu vill jag att all snö ska försvinna blixtsabbt. Man vill ju ta fram sina vårkläder eller köpa lite nya, det funkar också.

Idag ska vi åka till stan och titta på en nyinköpt bil samt kolla en gammal trotjänare. Den spännande frågan är: går det att få liv i en gammal Jetta (en gång till). Hon har varit i tjänst länge men har på sista tiden börjat att krångla för sin nuvarande ägare. Nu ska hon in på en uppfostringsanstalt. Vi får väl se vilken metod Thomas väljer att använda. Mjuk och pedagogisk eller den mer stränga engelska varianten med skamvrå och bestraffning. Vi kanske får lov att konsultera Marina och se om vi kan få några tips :-). Återkommer med upplösningen i den spännande historian.

Sen bär det iväg till slottet där vår fina bil står med sönderplockad broms. Vi åker just nu omkring i Anders bil som det förvisso inte är något fel på men inte är det vår vackra bil. Sedan är det ju lite synd om slottsherrarna som sitter i Slottet och inte kan komma därifrån. Inte så att vi har spärrat in dem i tornet eller så men att gå därifrån till affären är ju lite för långt.

Nu får vi skynda oss, idag blir det häktiskt.

Visst finns det så mycket godis. Godis är gott. Det finns så många sorters godis, godis för hela kroppen.

Hela kroppen: Min man, att hitta fina skor som passar.
Magen: en god middag med ett gott vin och en god efterrätt. Visst känns det som godis.
Benen: efter en lång dag där man bara stått och gått få lägga upp benen i divandelen av den jättesköna soffan.
Ärmarna: att få ha någon man tycker om i sin närhet och få krama dom lände.
Huvudet: att få diskutera ett intressant ämne med någon. Att få höra någon annans syn på en spännande fråga eller fundering.
Öronen: att få lyssna på Unchained Melody med Righteous Brothers.
Ögonen: Ja där är det så många saker som skulle kunna räknas upp. Svårt att nämna bara en sak. Barn och barnbarn, smultron, blankstilla sommarhav, kalasfina kära, mor och far, Henrik Lundqvist (målvakten - före match).

Igår var jag med Thomas och pappa och tittade på nya C3an. Det är också en sorts ögongodis. Den helvita med glastak var så himla fin. Rally Mitsubishin var inte heller så dum. Där skulle man lätt kunna gå runt som när man var liten och kom in i en godisaffär. " Då vill jag ha: den där röda, en blå därborta, en svart med taklucka. Nej föresten ta två utan lucka så räcker det till två sådana där helvita med glastak också"

Men oavsett var jag stog i hallen så drogs mina ögon ned till hörnet, där stod han. Hur jag än försökte så drogs mina ögon åt det hållet. Mörk, blank, perfekta linjer, ursnygg. Han luktade gott. Kände när jag stod där alldeles tätt intill att han var i det närmaste perfekt. Hade bara varit med en enda före. Caesar - Zoro - Simon. Mjuk och följsam. Där borta stod den så nära och ändå så långt borta. Den perfekta - Citroën C6. Snacka om ögongodis.

Snart är det dags att gå på Bowling. Tyvärr så spelar jag inte själv utan jag tillhör serviceteamet. Jag hämtar kaffe och kakor. Det är Thomas och Viktoria som spelar. Mest så står jag väl bakom och kommer med glada tillrop och sådant.

Det finns väl ingen som är så duktig på Bowling som de som står vid sidan om och tjatar. Vi ser direkt vad ni gör för fel. Vi upptäcker lätt minst lilla antydan till okoncentration. Korpbowling, det är ingen ursäkt för att inte ge allt. Fokusera, håll på tredjepilen, böj på benet, sträck på armen, ta rätt antal steg osv osv. Visst är vi bra alla vi som står bakom och "hejar på"

Skämt å sido vi vill väl bara väl men visst är vi jobbiga ibland. Ibland skälper vi mer är vi hjälper. Idag ska jag inte vara en rabiat idrotts mamma och fru utan göra det jag gör bäst, hämtar kaffe. Eller det jag är sämst på VARA TYST.

Finns det någon känsla så stor som kärleken till sina barn och barnbarn. Skulle inte tro det. Denna kärlek är så stark att man som mamma (troligen också pappa) skulle kunna bli ett livsfarligt vapen. När man känner att ens barn inte har det bra så vill man gå till anfall mot alla faror och orättvisor. Ingenting skrämmer.

Men ganska snart upptäcker man att det är just inget som man kan göra, rent praktiskt. Man kan bara känna denna malande oro och hjälplöshet. Man känner vanmakt och vånda. Man vill ju så innerligt gärna att ens barn ska må bra, vara glada och lycklig. Man vill ta dem till en varm, trygg och stimmulerande plats. Jag vet att livet måste ha sin gång och att barn (särskilt när de är stora som mina) måste reda upp sina bekymmer själva. Jag kan bara vara där som stöd om de behöver mig. Men man vill ju göra så mycket mer.

Nu är det kväll efter en dag som började och slutade så annorlunda. Marina (blir så glad var gång du ser glad ut), Lucas (min ögonsten), Thomas och jag gled omkring här i värmen från brasan. Åt frukost och såg på Vasaloppet. Tog en tupplur för att orka med spurten in mot Mora. Sedan åkte vi till Gamleby och hälsade på svärmor. Fikade och tittade på gamla kort. Jättemysigt. Åkte förbi hos Anders och Peter för att hämta lite ved från bonden. På hemvägen tog i vägen förbi affären för att köpa lite kvällsmat.
Min handväska. Den blev kvar i Gamleby.

Viktoria, Rutan och Shusby (eller hur han nu stavar sitt namn) kommer. Jag är glad att ha dem här, då kan jag göra något litet.

Cecilia är bedrövad och jag kan inget göra.

Hur kan det komma sig att tankar är så skrämmande, förvirrande, ja nästan galna, på natten. Varför tänker jag på kvällen, innan jag ska sova, på saker som aldrig aldrig skulle dyka upp i min hjärna på dagen. Som t.ex. varför går inte spårvagnaran så här istället då skulle det bli mycket bättre. Jag åker ju nästan aldrig spårvagna så varför bryr jag mig.

Kärlek och svartsjuka är också tankar som är helt galna, fast på två helt olika sätt. Båda är lika intensiva. Kärlek värmer och stärker och gör saker vackra och starka. Svartsjuka kyler och förtär och gör allt smutsigt och fult.

Kärlek kan göra att en människa växer och blir stark nästan oövervinnelig. Den för människor från helt olika världar samman, människor som av omgivningen troligen skulle betraktas som en omöjlig relation från början. Kärlek svätsar samman och tillsammans med någon man älska så går allt mycket lättare. Det skulle väl vara naivt att säga att det inte blir några hinder men tillsammans med någon man älska så går det tusan så mycket lättare. Tänk att en hundring räcker dubbelt så långt tillsammans med någon som man älskar än tillsammans med någon annan. Där ni mattematiker fick ni en ekvation att tänka på.

Om man älskar någon på riktigt så känns det varmt och skönt inuti en och man känner tillit. Man kan utan förbehåll lägga sitt liv i deras händer. Varma sköna händer som lyfter upp en varje gång man faller ner i livets små groppar. Man skulle väl ljuga om man sa att det inte finns hinder men de blir aldrig värre och större än att man kravlar sig över dem. Ja, man kanske inte alltid kommer över men det känns heller inte som ett nederlag om man får lov att gå runt dem.

Svartsjuka är en annan fruktansvärt stark känsla. Men den värmer inte i kroppen den bara brinner i knoppen. Den förtär allt det som är varmt och tryggt och den slutar heller aldrig lyckligt. Ingen kan leva i ständig svartsjuka. Där finns ingen tillit och den hjälper heller aldrig till att klättra över berg. Den gräver groppar åt andra att falla i och den ger inget välkomnande när man har gått runt berget, bara en mistro varför man är så sen.

Nu är min stora kärlek vaken och jag ska ta en kopp kaffe tillsammans med honom framför brasan. Se solen gå upp och njuta av en ledig söndag. Snart vaknar nog också min dotter och mitt älsakde barnbarn. Är så glad att de varit hemma hos mig några dagar. Kärlek som värmer mer är något annat.

Nu är det fredagsmorgon och jag sitter och väntar på att det ska bli dags att gå till jobbet. Det är flera timmar kvar till bussen går. Det är kallt ute och man längtar till våren. Ska den aldrig komma. Finns det något underbarare än att få ta sitt morgonkaffe ute på trappan i morgonsolen. Det kan ju inte komma på frågan idag då det blåser en iskall nordlig vind och är 10 minusgrader. Nej istället för bara fötter och nattlinne får man ha vinterkängor och tjock jacka, trycka sig mot väggen och hoppas att man inte fryser till is.

Snön är inte vacker längre. Hård, smutsig och i ett på tok för tjockt lager. Vår stackars båt är en frusen snöhög som kommunen gör sitt bästa för att stänga inne i snövallar. Vår gata har blivit två meter smalare av höga vallar med smutsig stenhård snö. Kan inte kasta bort adventsgranen då den sitter fast i en snödriva sedan mitten av januari. Bara halva granen sticker upp, otroligt fult.

Gatorna är isiga, knöliga och hala och de enda skor man går någorlunda säkert i är vinterkängorna. Är jag trött på dem, ja, fruktansvärt trött. Samma känsla som man hade för sin mammakläder efter nio månader.