Kärleken till sina barn
Finns det någon känsla så stor som kärleken till sina barn och barnbarn. Skulle inte tro det. Denna kärlek är så stark att man som mamma (troligen också pappa) skulle kunna bli ett livsfarligt vapen. När man känner att ens barn inte har det bra så vill man gå till anfall mot alla faror och orättvisor. Ingenting skrämmer.
Men ganska snart upptäcker man att det är just inget som man kan göra, rent praktiskt. Man kan bara känna denna malande oro och hjälplöshet. Man känner vanmakt och vånda. Man vill ju så innerligt gärna att ens barn ska må bra, vara glada och lycklig. Man vill ta dem till en varm, trygg och stimmulerande plats. Jag vet att livet måste ha sin gång och att barn (särskilt när de är stora som mina) måste reda upp sina bekymmer själva. Jag kan bara vara där som stöd om de behöver mig. Men man vill ju göra så mycket mer.
Nu är det kväll efter en dag som började och slutade så annorlunda. Marina (blir så glad var gång du ser glad ut), Lucas (min ögonsten), Thomas och jag gled omkring här i värmen från brasan. Åt frukost och såg på Vasaloppet. Tog en tupplur för att orka med spurten in mot Mora. Sedan åkte vi till Gamleby och hälsade på svärmor. Fikade och tittade på gamla kort. Jättemysigt. Åkte förbi hos Anders och Peter för att hämta lite ved från bonden. På hemvägen tog i vägen förbi affären för att köpa lite kvällsmat.
Min handväska. Den blev kvar i Gamleby.
Viktoria, Rutan och Shusby (eller hur han nu stavar sitt namn) kommer. Jag är glad att ha dem här, då kan jag göra något litet.
Cecilia är bedrövad och jag kan inget göra.
Men ganska snart upptäcker man att det är just inget som man kan göra, rent praktiskt. Man kan bara känna denna malande oro och hjälplöshet. Man känner vanmakt och vånda. Man vill ju så innerligt gärna att ens barn ska må bra, vara glada och lycklig. Man vill ta dem till en varm, trygg och stimmulerande plats. Jag vet att livet måste ha sin gång och att barn (särskilt när de är stora som mina) måste reda upp sina bekymmer själva. Jag kan bara vara där som stöd om de behöver mig. Men man vill ju göra så mycket mer.
Nu är det kväll efter en dag som började och slutade så annorlunda. Marina (blir så glad var gång du ser glad ut), Lucas (min ögonsten), Thomas och jag gled omkring här i värmen från brasan. Åt frukost och såg på Vasaloppet. Tog en tupplur för att orka med spurten in mot Mora. Sedan åkte vi till Gamleby och hälsade på svärmor. Fikade och tittade på gamla kort. Jättemysigt. Åkte förbi hos Anders och Peter för att hämta lite ved från bonden. På hemvägen tog i vägen förbi affären för att köpa lite kvällsmat.
Min handväska. Den blev kvar i Gamleby.
Viktoria, Rutan och Shusby (eller hur han nu stavar sitt namn) kommer. Jag är glad att ha dem här, då kan jag göra något litet.
Cecilia är bedrövad och jag kan inget göra.
Kommentarer
Postat av: Robin
Dom ska vara glada att du finns där, Du är en bra mamma och en underbar människa. Chuspi stavas det :)
Postat av: Ci
Tack mamma för att du gjort mig till den jag är idag, att du gjort det möjligt för mig att våga och ha modet och styrkan att vara just jag. Tack för allt jag inte är, tack för att jag inte låter mig trampas på och tack för att du gjort allt det möjligt.
Älskar dig mammsen :)
Postat av: Gunila
Det är så sant som Cecilia skriver. Dina flickor är starka, självständigt tänkande tjejer, även om de stöter mot svåra hinder är jag övertygad om att de kommer ur det stärkta av att ha klarat av det. Men visst håller jag med om att det är väldigt hemskt att se när barnen inte mår bra och livet ger dem hårda törnar.
Trackback
