mormoringalill

Sitter här och tänker på de senaste tiden som har gått. En del saker dyker upp som gör en glad och en del saker gör en ledsen medan andra gör att man blir arg eller besviken. Oavsett vilken känsla som man får av ett minne så är det väl ändå så att man tar dem till sig och begrundar för att sedan ha dem i sin referensbank. Alla saker som man har varit med om gör en rik på erfarenheter, de formar en och gör att man förändras en smula.

Förändringar är bra, säger jag som titt som tätt utbrister i ett "det var bättre förr", men förändringar är bra bara de inte är till för sin egen skull utan har en mening. Alla måste gå vidare och leva livet om inte fullt ut så iallafall så gott man förmår. Man kan inte bara sträva bakåt. Man kan inte sitta och sura över att allt inte blev precis så som man hoppats. Nu blev det så här och jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till min situation. Kanske är man inte alltid så glad i en förändring men man måste ge den en chans.

Jag har under en rätt lång period sett en hel del förändringar, både bra och dåliga. Alla har inte påverkat mig direkt utan bara indirekt. Men visst blir jag påverkad på ett eller annat sätt. Att se hur ledsen någon är i ens närhet kan ibland vara svårt då man inte alltid kan göra något. Att se hur någon har det svårt, är ledsen över det påverkar även mig i mitt liv. Man känner att man inte räcker till. Men samtidigt så ger det mig en annan bild på mitt eget liv och dess innehåll.

Det kan ju tyckas egoistiskt att känna glädje på grund av någon annans sorg. Men visst är det så att man blir lite mera tacksam för det egna. Inte så att man gottar sig i en annans olycka men man tar in, analyserar och blir förhoppningsvis en bättre människa. Någon lär ha sagt ” en klok människa lär av sina misstag och en vis människa lär av andras misstag”. Visst försöker man väl lära av andra men man måste nog lära av sig själv innan man kan lära av andra.

Jag tycker nog att jag har blivit en rätt klok människa med åren. Många är ni som hjälpt mig att bli den jag är. Men vis är kanske att ta i. Min pappa är en vis man, han har 92 år av erfarenheter i sin ryggsäck. Jag kan inget annat än önska att jag en dag ska kunna kalla mig hans jämlike. Det är många som aldrig kommer att komma i närheten av den fantastiska människa som han är. Han är min förebild på min väg genom livet.

Att se en vän med tårar i ögonen när man möter dem på morgonen gör så ont. Man vill skydda dem från allt men man kan inte, ska inte. Man kan finnas där om man behövs men man kan inte leva någon annans liv, ta över deras onda. Värken har sin tid och den lämnar en när man är redo för det, så tror jag. Smärtan är ett sätt att få en att byta bana, hitta en annan väg, en som inte gör så ont. Rätt väg. Att treva sig framåt är rätt. Att klamra sig fast är inte att leva, det är att långsamt kväva sitt liv.

Att se sina nära gråta gör om möjligt ännu ondare, förtär nästan. Men inte ens då kan man göra något, ska inte. Jag finns här och jag stöttar och hjälper men får inte gå in och ”ställa till rätta” även om jag skulle kunna. Jag kan inte, vill inte. Missförstå mig inte. Det jag menar är att det skulle inte vara rätt av mig att ta ifrån någon chansen till att bli klok eller rent av vis när man kämpat sig igenom.

Att älta är bra om ältandet leder en framåt. Att skylla på någon annan för den smärta man har leder inte framåt. Att låtsas glad leder inte någonstans alls. Att förneka sin egen skuld leder bakåt. Att baktala leder åt fanders.

Stanna upp, känn efter, fatta ett beslut, göra ett val, lev. Stanna upp, känn efter, fatta ett beslut, göra ett val, lev. Stanna upp, känn efter, fatta ett beslut, göra ett val, lev.........

Kanske har jag fel. Kanske inte. Ni som lever när jag blir 100 år och vis får veta, det lovar jag.