mormoringalill

Jag har ingen båt på 50 fot som kan ligga vid min brygga. Jag har ingen stor blank motor som kör skitfort. Jag har ingen lyxig villa på en berghäll vid Finnkroken. Jag har inga panoramafönster som går från golv till tak. Inga svarta jalusier att dra för heller. Inga marina skulpturer smyckar mina vindsfönster. Jag har ingen jetski eller vattenskoter. Jag har inte avancerad gatubelysning runt min strand.

När jag tänker efter så har jag inte ens en ordentlig brygga utan bara ett rangligt skrälle som fungerar som förtäjning till min lilla båt, bara 21 fot. Jag har inte ens ett hus att ha marina föremål i bara en sjöbod som vi är glada att den inte föll samman i vintras. Jag borde ha två små spröjsade fönster men inte ens det har jag för det ena har ramlat ut för många år sedan. Jag har inga gatlyktor utan bara två fotogen- och en batteridriven lykta.

Men när jag tänker efter så tar vi vår båt på en sväng varje helg från det att den kommer i sjön på våren, om bara vädret tillåter. Vi åker ofta en tur mitt i veckan och nästan varje dag under semestern. Den behöver inte ligga stilla vid stranden och längta ut från bryggan som de stora båtarna som bara får göra två turer, en på våren och en i augusti.

Jag kan inte bo i vår sjöbod men det gör inget. Vi har ju både båt och tält om vi vill ha omväxling. Jag behöver inga panoramafönster för om jag går upp på mitt berg så kan jag se ända bort till horisonten, ca 1,5 mil. Hade jag ett stort fönster i Finntarmen skulle jag ändå bara se max 200 meter. Inte svårt att gissa vilket jag tycker är bäst.

Och vad skulpturer anbelangar så har jag mer än de flesta. Jag äger hur många stenar som helst och finns det något vackrare än en sten som havet har slipat efter eget tycke. Där finns nästan kolsvarta stenar, röda, vita, prickiga, marmorerade stenar. Där ligger gamla träd som havet polerat till konstverk. Där finns det grönaste gräs jag sett som vajar i vinden. Där finns enorma spikraka ekar som skyddar de som inte vill ha sol. Där finns lindar som blommar och sprider en hänförande doft. Orörd gammal barrskog. Där finns björk och al som fått böja sig för väder och vinden och hänger ut över havet och skapar det mest fantastiska ljusspel och små rum att sitta i med sin cognac eller en kall martini. Att sitta där i solnedgången och se ut över havet som glittrar som guld tillsammans med sin man är inte lätt att ersätta med något som går att köpa för pengar.

Jag är lyckligt lottad som får förvalta denna samling av konstverk och så är jag ju så himla stenrikare. Jag har fått ärva denna förmögenhet av min mormor och morfar och kämpar nu för att förvalta den och jag hoppas att jag en dag ska kunna återställa den i det skick som de lämnade den. Det bästa av allt är att jobbet kommer att vara livslångt och att jag får göra det tillsammans med min man och mina barn och mina syskon. Jag får göra det åt min mor och far som tyvärr inte kan vara med, kanske kan de orka en sväng denna sommar också men då bara för att njuta av skönheten och lite gamla minnen.