mormoringalill

Tänk så mycket minnen det finns i ett hem. Saker som någon tycker är skräp kan för en annan var en dyrgrip. Inte det att den har något värde i sig men den kan vara ett minne som är värdefullt. Kanske fick du den när du fyllde år för länge sedan. Du hittade den samma dag som du träffade din stora kärlek. Den har jag fått av min mor och far när jag var så ledsen, nu blir jag så glad när jag ser den. Det kan vara från en vän som inte längre finns kvar.

Kanske är det en till synes värdelös liten plastbit som formats till ett glashjärta men för mig är den ett rubinrött hjärta som jag fått av ett barn, ett barn som gav den av kärlek. Hur ska man kunna kasta den då?

Man kan ta i dessa minnen och genast så kommer det en varm känsla som sprider sig i hela kroppen. Även saker som från början hamnade i din hand i en situation som inte var så positiv kan när den plockas fram efter femtio år skänka en känsla av välbefinnande. Även tråkiga minnen är minnen och man måste respektera dem. Det är väl inte meningen att allt ska vara roligt hela tiden.

Ta den lilla lilla vasen som är sprucken så det är helt uteslutet att man ska ha blommor i den men att kasta den känns som en omöjlighet. Fick den ju av en bästis när du låg hemma i någon barnsjukdom för en evighet sedan. Men du har en torkad ros i den som du fått av en annan kär vän. Tillsammans bildar de en länk i den kedja av händelser som gör att du är du. Vem är då jag att säga att ”det är ju bara skräp”.

Igår hjälpte jag till att flyttade mina föräldrars hem från Norrköping till Valdemarsvik. Där finns så mycket minnen. Saker som gör att jag kan gå runt där och minnas nästa hela mitt liv. Saker som jag minns från när jag var hos farmor, mormor och morfar. Saker som jag vet har påverkat mig på ett eller annat sätt genom hela mitt liv. Jag såg saker som jag kan minnas att jag har köpt, för min lilla slant som jag hade med mig på en skolresa i mellanstadiet, de stod där och har fortfarande en egen plats. Sådant värmer och ger mig en härlig känsla i hela kroppen. Det är inte alltid de stora dyra presenterna som betyder mest.

Jag har i min ägo också en del sådana saker som man bara inte kan göra sig av med. Jag har en liten tavla som föreställer en lila vas med några blommor i. Tavlan i sig är på gränsen till ful och jag vet inte riktigt var jag skulle kunna hänga upp den. Men kasta den, nej det går inte. Den ligger på en hylla och jag tar fram den ibland och bara håller i den och minns. Jag minns när jag sov över hos mormor och morfar. Jag minns att den hängde där över sängen och att jag brukade ligga och titta på den. Det är inte så många saker jag minns från då utom just denna trygga känsla som jag kände att tavlan alltid fanns där och gav mig något sorts lugn när man skulle sova och mor och far inte fanns med.

Hur många av er har kvar brudparet som stod på tårtan när ni gifte er? Visst kanske ni vet var den är just nu eftersom ni gifte er för några år sedan. Men handen på hjärtat var tror ni att paret står efter 55 års äktenskap? Tror ni att det fortfarande har en given plats mitt i hyllan i vardagsrummet? Kan det vara kärlek tro?