mormoringalill

Han kom som en svag vilsen bris ända upp från Spanien och flög som en stormvind in i ditt hjärta. Han satte ett avtryck i den iskalla snön men ett varmt spår i ditt inre.

Han var ett vilsekommet, välkommet inslag i ditt hem.

 

Du gav honom ett hem och du såg till att han fick se fåglar och att han fick ströva runt i naturen. Du gav honom en fru som han skyddade och månade om lika mycket som du. Du gav honom trygghet och tillit.

Du såg till att hans år i din vård blev till de bästa.

 

Han tog dig ut på iskalla turer i snö och blåst, som bara han gillade. Han drog omkull dig i sin iver och tro att han kunde flyga upp i träden som en fågel och gav dig ett ärr som sitter inristat i dig för all framtid.

Han växte till både kropp och själ i din vård. Du var hans trygghet.

 

Du tog för hans skull det svårt beslut. Osjälviskt och klokt.

Du var hans matte, den bästa han kunde få.

Det har under en längre tid varit en hel massa omkring mig och det samlas liksom på hög, man blir inte av med det hur man än försöker att skaka det av sig. Man försöker att hitta en hel massa förklaringar och lösningar. Det är tyvärr inte så ofta som man lyckas. Sedan kan man ju undra vad lyckas skulle betyda i sammanhanget men den utläggningen sparar jag till ett annat inlägg.

 

Jag tänker ibland att jag är den samma som jag alltid har varit men det är ju naturligtvis inte sant. Det skulle jag väl egentligen inte vilja heller. Tycker ju om utveckling och är inte alls rädd för förändringar. Men ibland är det som sker ändå skrämmande. Skrämmande mest för att man tappar kontrollen lite gran. Jag har nog alltid varit lite av en kontrollmänniska, haft svårt att släppa taget och bara låta saker ske.

 

Jag håller på att lära mig att släppa taget och ha lite mera tillit. Visst är det så mycket lättare nu och till stor del beror det på att jag har en man som finns där för mig och som litar på mig. Som jag kan tillåta att komma mig nära in på livet. Som av någon anledning har förstått när han ska lämna mig utrymme och som vet när han ska kliva innanför mitt skal. Ibland locka ut mig och ibland tvinga ut mig.

 

Mycket beror det på att jag har ett jobb som jag kan och som jag trivs med. En chef som trots sin unga ålder (med mina mått) har många fina egenskaper som jag respekterar mycket. Våra barn är stor nu, klarar sig själva så jag behöver inte oroa mig för dem som när de var små, så där har jag släppt kontrollen (fast inte helt ska väl erkännas). Som mamma vill man ju att ens barn ska behöva en hela tiden, vill väl mest känna sig behövd och har väl inte så mycket med kontroll att göra.

 

Det är mycket som har förändrats över tiden. Jag har alltid sagt att jag är rädd för hundar men så upptäckte jag att jag även är rädd för att mista dem. Inte hundar i allmänhet utan några stycken utvalda bara. Upptäckte att jag helt plötsligt har skapat en relation. En relation som är lite komplicerad men ack så äkta och kär. Det trodde jag aldrig, troligen ingen annan som känner mig heller.

 

Jag har upptäckt att mina arbetskamrater betyder mycket mer för mig än jag trott. Jag har tidigare sagt att jag är en Ingalill på jobbet och en hemma och de har inte så särskilt mycket med varandra att göra. Jag har så himla många fina arbetskamrater så det är klart att de betyder jättemycket. Jag har sett dem gråta, skratta och svära. Inte bara över jobbet utan jag har fått ta del av en bit av deras liv, deras bekymmer, sorg och glädje. Visst är det många som har påverkat och format mig till den jag är, den jag kommer att bli. De har lärt mig mycket. Det är ofta som jag hämtar kraft och energi från våra samtal.

 

Jag har nog inte varit en person som delar med mig av mig själv och mitt innersta. Har nog inte tyckt att det behövs, vad ska det tjäna till. Vad ska det vara bra för att alla vet allt om en? Men ibland så händer det att det kommer in en alldeles särskild människa i ens liv som man känner att man hittar en gemensamhet med. Någon som man kan ”ta ett bloss med” och dela tankar med. Jag känner att jag kan var bara jag, erkänna att jag blir ledsen ibland och att det är tungt ibland. Jag känner att jag utan att det känns obekvämt kan lyssna på dina bekymmer. Jag känner att jag kan fråga hur hon mår och verkligen vilja höra svaret. Jag hoppas du vet att du är något extra och att du har bidragit till mitt nuvarande jag.

 

Så oavsett hur jag har varit så är jag rätt nöjd med den jag blivit och jag hoppas att jag kommer att forsätta utvecklas. Att jag fortsätter att släppa kontrollen över sådant som jag inte behöver hålla koll på. Mitt mål är att kunna leva lite mer var dag som den kommer. Inte planera och försöka förutse allt som eventuellt skulle kunna hända. Det mesta som jag har planerat har ju varit helt i onödan för det hände ju aldrig. Men om det som aldrig händer skulle hända så är jag beredd, tror jag ja. Troligen inte.

 

Så till er som hjälpt till, sett till att jag är den jag är – Tack.

Och till er son gjort dito och inte blev nöjda – Synd.