mormoringalill

Står på min, is och snöfria, trappa. På gatan leker några fjolårslöv en yster lek i blåsten, kanske den sista. I buskarna sjunger en koltrast, lite försynt som om han inte ville störa. Stör mig, med din sång, den bästa jag vet.

Står där i vinden som inte är kall idag. Den är väl inte direkt varm heller men den är len på något vis. Inte den där bitande iskalla vinden som har härjat så länge. En vind som börjar likna en vårvind.

Jag står där och njuter av att vara hemma. Hemma, vårt hem.

Några vårlökar kämpar med isen om utrymmet i rabatten. De kämpar sig igenom de torra växterna som inte togs bort i höstas, fast jag borde. De ger mig en känsla av hopp om att våren äntligen är på väg. Jag kan se vad det ska bli. Krokus, pärlhyacinter, påskliljor och de små söta Tête-à tête.

Himlen är så vacker, korallröd. Man blir varm av färgen och huset får en mycket speciell färg. Inte som vanligt men ganska bra ändå. Det känns bra att bara stå här. Går inte in, inte än.

Det blev snabbt mörkt och förtrollningen släppte. Den sköna känslan är dock kvar och jag kan känna att jag mår så himla bra. Jag har det så bra. Jag känner att jag är oerhört tacksam över att jag med en skön känsla kan se fram mot vår och sommar utan att behöva oroa mig. Jag känner mig trygg och varm.

Jag har mat och vatten, hus, familj, jobb och vänner. De kommer att finnas där imorgon också. Jag kan somna trygg i min säng och vet att världen är kvar imorgon, annorlunda, kanske, men ändå kvar.

Vad är väl lite småkrämpor här och där när man slipper oroa sig för mat på bordet, som dessutom är fri från radioaktivt nedfall. Vad är väl lite svårigheter att sova, jag har ju i alla fall tak över huvudet och en säng att ligga vaken i. Ensam just nu men jag vet att om jag bara väntar så kommer det någon som jag älskar. Det är inte alla förunnat just nu i välden.

Lyckligt lottad och bortskämd