På väg hem 17 januari
Sitter på busen, igen. Det är mörkt ute, fortfarande. Man skunker ner och sätter sig tillrätta för en avkopplande förd mot hemmet. Världens centrum. Lägger jackan mot fönstret och förbereder sig för en lugn färd. Navestad. En kvinna börjar tjattrar, oupphörligt, högt, skärande. Hennes röst skär genom lugnet.
Bussen luktar, inte illa, inte gott heller, bara luktar. Konstigt, lite hemtrevligt på något sätt. Jag har åkt med den flera gånger. Hennes röst stör. Söderköping. Plötsligt blev det tyst. Kanske gick hon av eller somnade hastigt. Gata. Tjatter. Hon är kvar. Fröberga. Tjatter, tjatter. Ringarum.
Månen lyser en kort stund genom en glipa i molnen. Snön ligger ju kvar så det blir rätt ljust utanför fönstret. Det är faktiskt fint, lite mystiskt, spännande. Tyst. Månen försvinner lika snabbt som den kom. Rösten är tillbaka, skär, hon sov inte. Gusum.
Hon är kvar. Jag är snart framme i Valdemarsvik, håll ut. Där på stationen står min man som ska ta mig bort från oljudet. Kör fortare bussen, kör hem till lugnet utan kvinnor med skränande röster.
En telefon ringer. Någon bokar hämtning vid Vammarskolan. Tjat, tjat. Nu ser jag avfarten. Tjatter, tjatter. Det är som smärta i öronen. Hemköp. Om man ändå hade lite silvertape. Statoil. Vammarskolan.
Åååååå där står räddningen, en isblå C5. Min riddare väntar troget. Busstation.
Älskling ta mig härifrån. Eriksborg.
Stackare mamma du får ha hörlurar i väskan med lugn underbar musik att slappna av till på vägen hem.
Just en sådan dag då mobilen låg kvar hemma
