mormoringalill

Min pappa är gammal, snart 93 år. Han har jobbat sedan han var 14 tror jag. Han har tjänat pengar, betalt skatt och gjort sitt för att försörja sin familj. Han har fostrat barn, inte bara sina egna utan även andras. Han har varit en hängiven ledare i föreningar och organisationer. Han har gjort sin plikt och lite till. Vid hans sida har min mor varit och stöttat och jobbat. De har jobbat ideellt för så många. För att så många skulle kunna komma till ett dukat bord. Mat som var fixad, tävlingar, lekar och frågesporter i det oändliga. Kurser, resor och överraskningar. De har skjutsat barn och barnbarn på utflykter. De har gjort sitt bästa för att se till att det aldrig har fattats någon något.

De kom när mina barn var sjuka, de kom när jag ville ha hjälp. De kom för att se hur vi hade det. De kom på barn och barnbarns skolavslutningar, examen, konfirmationer och studenter. De kom på bröllop, dop och större födelsedagar.

De har bjudit in oss alla till jul, påsk och kalas av alla de slag. Så har det varit sedan jag kan minnas.

Hur har världen lönat dem den sista tiden? Gamla och inte så pigga längre blev de nonchalerade av människor som inte tycker att de är något. Som tyckte att de inte var värda att lägga någon energi och några resurser på. För gammal. När blir man för gammal för att få det bästa huset har? När blir man för gammal för att få en bra stol att sitta i? När blir man för gammal för att du som är friska och som har ansvar för vården ska ha rätt att negligera?

Om man är 93 år och behöver vård och din fru är 79 år ska man väl inte behöva bli avfärdad och bortviftad. Varför?

Hur kan du som jobbar med att se till att människor som behöver vård säga saker som du inte har en aning om och sedan gå hem och sova gott på natten. Du lovade en ny medicin till en man och hans fru, men ”glömde” bort att skriva ut ett recept, inte en gång utan två? Du jobbar med människor, de är i din vård. Se dig själv i spegeln, blir du rädd för den du ser. När tappar man så totalt lusten att vårda och rädda liv, för det var väl ändå det som en gång fick dig att söka detta jobb. Var tappade du lusten och orken. Vad var det som gjorde att du så totalt miste kontrollen? Varför jobbar du kvar? Varför har du inte sökt ett jobb på fabriken vid ett löpande band så du slipper att jobba med människor?

Att vara tvungen att söka vård på akuten är ett företag som man kastar sig in i med fara för sitt eget liv. Med livet som insats så lägger man sig på en brits i åtta timmar för att sedan kallt konstatera att man borde ha stannat hemma eller åkt till en annan del av världen. Det pratas om vårdgarantier men med det menas inte på något sätt att det skulle finnas några garantier för vård. Inte heller att den lilla vård man får är bra eller rätt. Det är tyvärr troligare att den är försenad eller att den uteblir. Att den är undermålig och nästan kan betraktas som usel eller rent av felaktig.

Hur kan ni ”vårdpersonal” gång efter annan göra så många fel, missbedömningar, och felkalkulleringar utan att ni blir av med era jobb?

Den stora frågan är väl:

Hur orkar ni leva med er själv och i vetskapen om att ni gör ett så jävla dåligt jobb? Så dåligt att ni borde skämmas, skämmas så till den milda grad att ni sa upp er.

För det kan väl ändå inte vara så illa att ni tror att ni gör ert jobb.

Tack Anders och Peter för alla timmar. För alla mil. För kämparglöd och alla strider.