mormoringalill

Jag brukar säga att det är skönt att bli gammal. Skulle inte vilja börja om, få någon annan period i livet tillbaka. Gå tillbaka till en viss ålder. Det är så många som är rädd att det ska bli trist och jobbigt att bli gammal. Än så länge har jag inte märkt något som gör mig orolig för kommande dagar. Det är klart att en förutsättning är ju att man får vara frisk och ha förståndet i behåll.

Men hur var det nu egentligen…

… då för 40 år sedan. Man fick inte göra något som storasyrran fick. Nej, du är för liten. Du måste förstå att… Jo, nog fick man höra det hur ofta som helst. Skitsur blev jag. Tiden gick och man kände av allt konstigt som hände i kroppen. Blodet rusade man blev arg, ledsen, hysteriskt fnittrig, skit sur, ja i stort sätt alla de där jobbiga känslorna, från en sekund till en annan.

Man gick för var dag mer och mer in i puberteten. Ja men erkänn, den var inte rolig. Finnar, okontrollerade svettningar, humörsvängningar, generande hårväxt. Kroppen utvecklades i en rasande fart och hjärnan hann inte på långa vägar med att ta hand om allt. Inte mor och far heller. Rätt konstigt att man efter genomgången pubertet har några föräldrar kvar, de måste väl ha känt sitt samhällsansvar och stått ut. Det kan inte få ränna omkring en massa galna barn på samhället utan någon som ser efter dem. Eller så älskade de mig helt enkelt.

Äventyrstiden. Ett och annat galet äventyr måste man väl erkänna att man gav sig ut på. Skäll när man kom hem. Ut på äventyr – skäll när man kom hem. Man missade tider konstant men kan ju klockan nu. Jag var så jävla smart och morsan var så korkad som inte fattade något. Nu var hon väl inte dummare i huvudet då än jag är nu men det fattade jag väl inte eller så var jag för upptagen av att beundra mitt eget ego och oerhörda intelligens. Jag som var det smartaste som hon kände till. Hennes förlust att hon inte fattade.

Inte fick man vara ute så länge man ville. Kom man försent så blev det ett herrans liv. Visst hade hon sagt klockan nio men halv tolv är väl inte så himla farligt. Hon borde vara tacksam att jag kom hem alls, min blotta närvaro borde ha gjort henne glad. Syrran hon fick minsann… men inte jag. Orättvisorna var enorma på den tiden. Varför skulle jag vara inne vid denna barnsligt låga tid, alla andra fick ju vara ute hur länge de ville. Eller hur var det egentligen, ljög jag lite där? Alla andra var de där som också skulle vara hemma klockan nio men som för att verka häftiga inte sa det till mig. Jag sa inte heller något om att jag hade en tid. Man vill ju inte verka som en mes som gör som mamma har sagt. Då tog man hellre lite skit när man kom hem.

Sen var det det där med att vara med. Man var ju tvungen att vara med, på plats, fanns ju inte mobiltelefoner och internet då. Men problemet var det samma då som nu. Var man inte tillgänglig så var man inte med. Man var tvungen att vara med rätt folk, vid rätt tillfälle, på rätt ställe. Uteblev man mer en gång så var man inte med alls sedan. Då fick man jobba som ett svin för att komma tillbaka på en attraktiv plats. Skitjobbigt, då som nu, men fattade morsan det, nej. Varför fattar inte morsor att man inte kan säga nej till en inbjudan som betyder framgång. Varför fattar inte morsor att man måste vara kvar till siste man ifall han/hon är kvar sent.

Så höll det väl på. Blev man något klokare av allt, jo det blev man väl fast det förstod man inte just då. Det förstod man först när man fick egna barn. Blev man en bättre mor, mer förstående, med humanare tider, mindre krav, slackare linor. Nej, troligen inte, för då hade väl polletten ramlat ner och man förstod sin stackars mor bättre. Man stred väl med sina barn precis som mor gjorde.

Nu undrar ni kanske varför jag skriver detta just nu. Barnbarn heter orsaken. Jag kan nu sitta bekvämt bakåtlutad och se på när mitt barn strider med sitt barn. Jag kan se hans kamp och jag kan se hennes kamp. Ibland med ett leende på läpparna och ibland med en känsla av förståelse för båda parter. Men det är inte min kamp just nu. Jag kommer att se svett och hormoner fara som giftiga pilar i luften och då ska du veta stumpan att detta är bara början. Det blir värre innan det blir bättre.

Tonåringar är rara och söta i ena sekunden och sumpråttor i den andra. Men de växer på sig och blir helt normala. Tro mig jag har sett fem pest råttor förvandlas till riktigt rara, förståndiga vuxna kvinnor.

Det är skönt att vara gammal :-)

Göken hoar ute. Flugsnapparen försöker att locka till sig minst en fru. Gullvivorna är så fina. Tulpanerna håller på att slå ut. Bladen på björkarna är så vackert ljusgröna. En och annan har skippat strumporna. Gräsmattan är grön igen. Häggen har fått stora knoppar. Kvällarna är ljusa. Maskrosorna tittar upp överallt. Parkbänken har kommit fram på jobbet. Årets första åskväder mullrade över Larum J. Knallarna har kommit ut ur vintervilan. Tivolina börjar rulla på vägarna.

Allt detta är väl som det ska i mitten på maj. Men varför är det så kallt att man inte kan vara ute och njuta av allt det fina. Varför har man inte kunnat hänga undan vinterjackan? Varför är det frost på bilen på morgonen? Jag vill att det ska bli varmt. Jag är så trött på sockor, tjocktröjor, fleecfiltar och isskrapor. 

Jag vill gå barbent och barfota. Jag vill dricka morgonkaffet ute. Jag vill åka ut jättetidigt och fiska utan att frysa mig blå. Jag vill plantera ut blommor. Jag vill få fräknar av en dag i solen. Jag vill dricka ett glas vin ute i kvällssolen. Jag vill ha värme. 

Vilken tur att jag inte har lätt för depressioner får då kunde man lätt krypa ner i ett ledigt ide. Dra något gammalt över sig och tjura.

Nu får man tänka positivt. Jag tar min kopp kaffe och går ut. Det regnar ju så himla lite jämfört med i går kväll. Fåglarna sjunger lika fint som när det är varmt. Tycker ju inte om att ha varma fötter. Våren varar ju längre nu när temperaturen inte är över 15 grader. Man behöver inte oroa sig för hudcancer pga. det tunna ozonskiktet när naturen har fixat ett eget UV-filter direkt på himlen, praktiskt. Trädgårdsmöbeln håller sig längre i boden där den inte utsätts för väderpåverkan. Gäddorna växer på sig så de blir stora och feta till sommaren om de får gå kvar i sjön ett tag till.

Idag har jag varit på Konfirmation. Det var jättefint i kyrkan och barnen, förlåt ungdomarna menar jag ju,  var så duktiga. De läste och spelade upp små draman och en tjej, Amanda tror jag hon hette, sjöng så fint. Amanda sjön den svenska översättningen av Leonard Cohens Hallelulja, samma som hennes namne sjöng i Idol och som även Peter Jöback har sjungit, även han på svenska.

Efteråt var vi bjudna till bygdegården. Jeanett, Patrik, Kristian och Tindra hade gjort så fint. Där fick vi smörgåstårta, jättegod var den. Jag träffade  Bibbi och Boa. Bibbi var dagmamma till mina barn när de var små. Roligt att ses och se att de mådde bra. Lite småkrämpor, men så blir det väl med åren, som Bibbi sa. Med var även Yvonne,  Ivan, Josefine med familj. Sedan var det en massa andra där som jag känner igen till utseendet men inte vet vad de heter. Jo, det är klart Viktoria var ju med också.

Höll på att glömma vi firade även Patriks 40-årsdag. Är väl för att han inte ser en dag äldre ut än 25.


Konfirmation – bekräftelse. Oavsett om man är religös eller inte så är det oerhört viktigt att få bekräftelse. Det kan var i både stort och smått. Glöm inte bort att bekräfta varandra även i vardagen inte bara den dagen då man står där i kyrkan som vi gjort så många av oss. Vi tänker på det den dagen och sedan glömmer vi bort det. Vi tänker på det den dag det händer något, kanske några dagar till. Vi lovar att vi ska vara mer förstående, förlåtande och att vi ska se varandra. Ge varandra bekräftelse. Men hur är det egentligen med våra ögon, ser de allt de bör eller ser de bara det som vi orkar med för stunden.

Ser vi alla de som finns omkring oss och som bara längtar efter ett litet tecken på att vi har noterat deras existens. Nja, det är väl lite si och så med det. Välden snurrar på så fort och allt ska vara så vansinnigt online. Är man inte på tå hela tiden så sitter man där på läktaren och känner sig lite utanför.  Då är det lätt att glömma bort att ett leende, ett ord eller en lten beröring kan ge den bekräftelse man behöver för att orka vidare.

Tänk på att det behövs så lite för att göra någon lycklig, mindre sorgsen. Visst orkar vi att bekräfta en annan människa. Visst hinner vi ringa det där samtalet som vi vet att någon väntar på. Visst har vi tid att stanna upp och hjälpa någon, det tar kanske en minut av vårt liv men ger bekräftelse som varar i flera år. Visa någon redan idag att de finns och att de är betydelsefulla.

Konfirmerad – Bekräftad – Verifierad – Intygad – Styrkt – Betyga – Tillstyrkt. Alla likvärdiga ord för i stort sätt samma sak. Spelar ingen roll vilket ord du använder dig av bara gör't.

Det var så skönt att få sitta där i kyrkan idag och tänka. På någon som kändes närvarande. På någon som jag vet sörjer idag. På en särskilt lycklig dag. På min stora familj.